Biblioteket

Medeltida instrument

skrivet av Minna Joki 10.5.2006 i kategorin
Underhållning

I Europa under medeltiden spelade den katolska kyrkan, med sina enorma rikedomar och makt, en viktig roll. I kyrkorna sjöngs enstämmiga gregorianska sånger acapella, utan ackompanjemang. Kyrkan förkastade instrument, vilka den ansåg var djävulens påfund. På 700-800-talet var musiken under stor påverkan av arabländerna, som införde och utvecklade instrumenten i Europa. Instrumenten användes vanligen som ackompanjemang till sångare.

Stränginstrument

Cembalo är ett klaverinstrument med en ljus klangfärg som påminner om lutans.

Cimbalom, även kallat hackbräde, är en föregångare till pianot, där strängarna slås an manuellt med klubbor. Cimbalom var vanligt på medeltiden.

Fiddla är en föregångare till fiolen, och hade en hög social status i Europa under medeltiden. På 1500-talet ersattes den av tidiga fioler. En fiddla har tre strängar varav en ofta används som bordun. Instrumentets klangfärg är övertonsrik och nasal.

Harpan har 46-48 strängar som knäpps med bägge händerna, samt sju pedaler för att höja tonerna (sen 1700-t). Numera används oftare harpor med dubbelpedaler, såsom den på bilden.

Lutan var vanligare på medeltiden än vad gitarren är idag. Den passar ypperligt som ackompanjemang till sånger och andra instrument, men även för att framträdas med enskilt. På senare tid utvecklades lutan att ha upp till elva strängar, men på medeltiden hade den vanligtvis fyra dubbelsträngar och spelades mest enstämmigt med plektrum.

Lyran är ett mycket gammalt instrument och har hittats avbildad i konst så lång tillbaka i tiden som år 3000 f .Kr., men lyran i sig kan vara mycket äldre än så.

Marintrumpet är trots namnet ett stråkinstrument, och den har bara en sträng. När den spelas används s.k. flageolettoner och därigenom får den en klang som påminner om en trumpets.

Nyckelharpa är ett av de typiska instrumenten för svensk folkmusik, och den spelas med en stråke mot tangenter (s.k. "nycklar"), som trycker mot strängarna för att ge rätt tonhöjd.

Portativet är en mindre bärbar orgeltyp och användes flitigt under medeltiden, både i världslig musik och i kyrkliga processioner.

Psalterium har en trapetsformad resonanslåda och växlande antal strängar. Man knäppte på strängarna med fingrarna eller med ett plektron. En föregångare till cembalon.

Rebecen (gigan) hör till fiolfamiljen och härstammar från Mellanöstern. Rebecen var populär i medeltidens Europa och hade långsmal, senare päronformad resonanslåda och tre strängar.

Vevliran är besläktad med nyckelharpan. Olika toner utvinns med hjälp av en tangentrad, och ett antal lösa strängar kan tjänstgöra som borduner. Men i stället för en stråke får man ljud i strängarna genom att rotera ett hartsat trähjul med en vev. Vevliran infördes troligen i Europa på 1100-talet. Den dög till en början t.o.m. som hovinstrument men sjönk med tiden i socialt anseende och blev på många håll betraktad som ett typiskt tiggarinstrument.

Blåsinstrument

Blockflöjten är ett av våra äldsta instrument, och finns i åtta storlekar och därmed åtta olika tonlägen (garklein, sopranino, sopran, alt, tenor, bas, kontrabas och den största subkontrabasblockflöjten). Blockflöjten har förändrats mycket lite sen medeltiden.

Didgeridoon är minst 2000 år gammal och härstammar från Australien. En "äkta" didgeridoo ska vara en eucalyptustam som har blivit utäten av termiter. Den har ett munstycke, men saknar helt klaffar. Längden kan variera allt mellan 60 cm till 5 m , men den vanligaste längden är ca 1,20 -1,70 m . Enkelt kan man säga att ju längre ett instrument är desto lägre ton har det. Man spelar grundtonen genom att vibrera med läpparna och lägger sedan till olika skrik och ljud med rösten samt rytmer och ljud med tungan, kinderna och magen. Dessa toner kan spelas ovanpå varandra och skapa stämmor. För att behålla en kontinuerlig ton är man tvungen att cirkulationsandas. Enkelt kan man säga att man trycker ut den luft man har i kinderna samtidigt som man andas in ny luft genom näsan.

Enhandsflöjt var mycket vanligt under medeltiden, i synnerhet i kombination med trumma. Ibland användes instrumentet i par som dubbelflöjt.

Gemshorn är ett slags medeltida blockflöjt av horn. Den sågs inte mycket till förrän på 1400-talet och var troligen ursprungligen ett herdeinstrument. Man blåser i hornets vida ände, som med hjälp av ett insatt träblock utformats till ett munstycke som hos blockflöjten, och liksom denna har instrumentet ett antal grepphål.

Horn är alltid tillverkat av ett djurhorn av något slag, oftast kohorn, och ger kraftiga, entoniga ljud. Ett horn är mer lättspelat ju större det är. Numera när man talar om horn inom musik avser man ett bleckblåsinstrument.

Krumhorn uppkom troligen på senmedeltiden och är ett träblåsinstrument av skalmejatyp med dubbelt rörblad. Nedre delen av ljudröret är uppåtsvängt.

Näverlur användes för kommunikation över stora avstånd och för att locka till sig kor. Näverluren är ett naturhorn, och saknar därmed fingerhål eller ventiler. Normalt sett kan cirka 10 toner ur naturtonserien spelas på instrumentet.

Platerspelet är utrustat med en luftreservoar placerad ungefär 10- 20 cm in på instrumentets kropp, som underlättar spel då man inte behöver blåsa lika mycket och kraftigt. Denna luftreservoar är, eller var åtminstone i äldre tider, tillverkad av en urinblåsa från exempelvis gris, vilket det engelska namnet "bladderpipe" ger en fingervisning om.

Skalmejan har dubbelt rörblad och konisk borrning som förekommer i nästan alla delar av världen. Den har ett gällt ljud och kan jämföras med spelpipan på en säckpipa. Med hjälp av cirkulationsandning kan man dock blåsa långa toner. Skalmejan var mycket populär under medeltid och renässans, och används idag främst inom folkmusiken. Den närmaste släktingen bland våra moderna instrument är oboen.

Säckpipa har spelats ända sedan 4000 f .Kr. i Egypten. Under medeltiden var den utspridd i hela Europa. Säckpipan har dubbla rörblad och kan även framkalla borduntoner.

Sälgflöjten var gjord av barken från en sälgkvist och togs när det savade. Inblåset fungerar som på en vanlig blockflöjt men flöjten har inga fingerhål förutom utblåshålet. Man ändrar ton i instrumentet genom att man blåser olika hårt i det och ju starkare man blåser, desto högre ton uppstår det. Samtidigt täcker man och öppnar utblåshålet och uppnår vid täckt läge en halvton högre ton. Flöjten är en naturtonsflöjt vilket innebär att den följer övertonsskalan. Flöjten har ett omfång på ca 10 toner.

Slaginstrument & andra

Bjällra och bjällerkrans. Bjällran i sin nuvarande form var vanlig under vikingatiden. Vem som helst hade inte "ranglespel" - detta var förbehållet de förnämsta i samhället. Bjällerklangen lär ha effektivt skrämt bort varg under färderna och säkert förnöjt såväl dragdjur som människor.

Kastanjetter består av två sammansatta träbitar i form av ett genomskuret kastanjeskal. Dansare använder dem till att slå takt till sina rörelser med och har vanligen ett par kastanjetter i vardera handen.

Klockan ansågs ha magisk kraft. Folk som ansågs farliga - t.ex. spetälska eller brottslingar - fick en klocka bunden om halsen för att varna omgivningen. En klocka i stallet förbättrade mjölkavkastningen och beskyddade mot ont. På bilden handklockor.

Klockspel förekommer på många medeltida avbildningar av musicerande grupper särskilt från tiden 1000-1500. De små gjutna bronsklockorna i ett antal av 4-15 hänger vanligen i en horisontell rad och anslås med metallhammare av en eller två spelare.

Mungigan var de fattigas instrument. Man fick en ton genom att knäppa på en liten ståltunga, som satt fast på en ögleformad ram. Olika storlekar på mungigorna gav olika sorts klanger. Klangen förstärks genom att skänkeländarna hålls mot spelarens över- och undertänder och munhålan tjänstgör som resonanslåda vars storlek kan varieras för olika tonhöjder som vid vissling. För att uppnå andra ljud så kan man andas fort och i otakt med knäppningarna på ståltungan.

Ramtrummor är en instrumentfamilj som är bland de äldsta i världen. En ramtrumma är som namnet anger uppbyggd av en relativt tunn kropp som ett skinn spänts över, och därutöver kan trumman vara utrustad med sejare (som på en virveltrumma), tamburinbleck eller ringar. Ramtrumman spelas med händerna eller med stockar (som den irländska Bodhrán). I norden är den samiska schamantrumman ("trolltrumma") den främsta representanten för ramtrummefamiljen. Trummor användes ofta som bordun till den melodiförande flöjten.

Kärleken till borduntonen (drone på engelska)

Under medeltiden hade man en tydlig förkärlek för instrument med bordun, dvs. en klang (en ton eller två på kvintavstånd) som hela tiden ljuder med i ett musikstycke. Detta klangideal kan i sin tur spåras i islamsk musik. Borduneffekter uppstår vid spel på mungiga och säckpipa men kan åstadkommas även på bl.a. fiddla, marintrumpet och nyckelharpa. I sång kan en bordunstämma vara texten sjungen på enbart grundtonen (eller första tonen) genom verserna.

Jag kan inte med 100% säkerhet garantera att alla dessa instrument är medeltida OCH nordiska , men jag vet att de är väldigt gamla åtminstone. Huvudsaken är att de går att använda i lajv. ^_^

Källor:

» Återvänd till Blandade biblioteket