Stan Nicholls är en man som varit professionellt involverad kring litteratur av alla de olika typer sedan 1965. Han blev involverad i fantasy och var med i många olika jobb som berörde fantasylitteratur och film. Sedan 1981 är han en fulltidsförfattare och har publicerat bland annat the Nightshade Cronicles, Dark Skies: The Awakening, Orcs; First Blood triology, och nu senast Quicksilver triologin. Dessutom har han skrivit otaliga artiklar, korta historier, samt medverkat i andra författares alster.

Den största delen av fantasylitteraturen idag är centrerad kring vanliga människor som försätts i svåra situationer, får en till synes oövervinnelig fiende emot sig och ger sig av för att motverka denne. Under historien kommer de att utvecklas och finna att de har dolda krafter att kalla på. Inte så sällan finns det dessutom en myt inblandad som höjer vår(a) huvudkaraktär(er) över alla andra.

Så är det inte i boken Orcs. Där är det, precis som titeln antyder, orcerna som står i centrum. Detta ger en helt annan synvinkel på helheten. En råare och mera direkt syn som passar utmärkt med den snabba och bloddrypande historien i övrigt. Det hela kryddas med en del humor och relationer huvudpersonerna emellan, samt med ett litet kryddmått smaskigt förakt för den mänskliga rasen.

Egentligen består Orcs av trenne böcker sammanslagna till ett tjockt opus; Bodyguard of Lightning, Legion of Thunder och Warrior of the Tempest. Dessutom finns även med den lilla fristående berättelsen The Taking. På det hela är det en solid tegelsten som erbjuder timmar av underhållande läsning.

Det är just såsom underhållning som man bör ta denna bok. Den strävar inte efter att väcka tankar eller ge sig in på djupare debatter, utan Stan Nicholls är nöjd med att skapa så många pressade situationer som möjligt och låta sina karaktärer slåss så att hårtopporna ryker. Historien tar fart från att veteransorcstyrkan “the Wolverines" ger sig ut på uppdrag för att hämta ett uråldrigt föremål åt sin hänsynslösa blindgalna härskarinna. Uppdraget går dock inte som de har planerat och de ställs inför valet att återvända hem tomhänta och bli dräpta, eller försöka hitta en annan väg ut ur sin svåra sits. Naturligtvis väljer de det senare alternativet, men ingen av dem har då en aning om hur lång och farofylld denna väg är, eller för den delen betydelsen av deras ageranden kommer att ha för orc-rasen i hela Maras-Dantia. Bered er att vada genom blod och stål.

Om man skulle kritisera denna bok så är det framförallt i det att den saknar destomera djup. Här finns inga dolda dimensioner av berättande eller underströmmar av någonting annat än våld med lite humor. Nicholls är fullt nöjd med att skicka huvudkaraktärerna än hit, än dit, än i luven på varandra. Det som händer mellan stridsscenerna känns emellanåt sekundärt. Om något så påminner det hela om ett dataspel; Slåss, få en stjärna, slåss, snacka med viktiga karaktärer, slåss, slåss, lida och slåss. Undantaget är när huvudkaraktären Stryke får en dröm emellanåt. Då kan man skönja något större bakom. Men även i övrigt så finns det mycket som helt enkelt inte är trovärdigt. Fiender som man trott blivit nedgjorda dyker upp igen, folk kommer och går lite väl lägligt för att göra historien framåt och det verkar som om huvudkaraktärerna och deras underlydande i wolverine-packet är oövervinneliga. Man får en känsla att de beväpnade med varsin brödkniv skulle kunna ta sig an en styrka tio gånger större och beväpnade till tänderna och till häst och ändå lyckas nedgöra dem alla utan att själv ta mer skada än några få köttsår.

Men på det stora hela alltså är boken mycket underhållande och bör läsas från perm till perm med överseende. Det finns guldkorn här och där nämligen. Och det stämde mycket väl såsom det stod på permen; “This book will change the way you feel abort orcs forever".

Ett litet utdrag kan vara på sin plats här. Wolverine-förbandet har just stridit sig in i ett mänskligt fäste och möter det sista motståndet i en kammare långt in. Det är en mänsklig man som skyddar en döende kvinna med ett barn i famnen. Utan större problem dräper befälhavare Stryke människohanen och ser sedan kvinnan förblöda till döds, fortfarande hållande det jämrande barnet i sin famn. Därefter stiger han över liken, plockar till sig cylindern (vilket var vad orcerna kommit för egentligen) från altaret bakom och stegar tillbaka till sina underlydande som bevittnat det hela:

Coilla frowned. 'I don't understand why that last creature should throw away its life protecting a female and her offspring.'

'What sence is there in anything humans do?', Stryke replied. 'They lack the balance we orcs enjoy.'

The cries of the baby rose to a more incessant pitch.

Stryke turned to look at it. His green, viperish tongue flickered over mottled lips. 'Are the rest of you as hungry as I am?' he wondered.

His jest broke the tension. They laughed.

'It'd be exactly what they'd expect of us.' Coilla said, reaching down and hoisting the infant by the scruff of its neck. Holding it aloft in one hand, level with her face, she stared at its steaming blue eyes and dimpled, plump cheeks. 'My gods, but these things are ugly.'

'You can say that again,' Stryke agreed.

Senast uppdaterad söndag 16.09.2012 17:45