Detta är en reflektion från lajvet Rännstenstango ur rollen Annaleena Järvinens  (kallad "Pute", vilket är franska för 'hora') synvinkel. Rollen var ghoul-slav åt setitvampyren Ambroise (spelad av Sebastian Köhler).

Den enda ljuskälla som fanns i källaren var en naken glödlampa vid dörren. Den lös svagt upp den bastanta ekdörren som jag visste alltid var låst. Hur många gånger hade jag inte försiktigt prövat trycka ner handtaget och hoppas på att Han glömt låsa den. Men varje gång dog hoppet. Han skulle aldrig glömma.

Nere vid golvet fanns en lucka i dörren. Inte stor, så lagom att Han kunde skjuta in mat genom den. Han öppnade aldrig dörren för sådana triviala saker.

Ibland träffade jag Honom aldrig på flera veckor. Det var en liten frist från Honom. Men jag visste, djupt inne i mig, att den fristen alltid tog slut vid något skede.

Ibland kom Han med Bägaren. Den Bägare som innehöll allt det jag någonsin begärt i hela mitt helvetiska liv. Den Bägare som innehöll det jag av mitt hela ynkliga hjärta avskydde.

Hans blod.

Ibland öppnade Han dörren för att klä upp mig och dra mig ut på Helsingfors gator. Jag har utnyttjats till det mest avskyvärda saker.

Ibland.

Ibland har Han bara kommit in till mig. Ibland har Han varit arg. Då har Han behövt någon som kunnat utstå Hans svordomar och slag av ilska. Ibland har Han kommit in. Bara för att håna mig.

"Vem är din Gud nu, Pute?" kunde Han säga.

Min kristna uppfostran krossades som en insekt under Hans välpolerade skor. All min dygd, all min tro. Bortsvept som löv i en höststorm. Bara för att jag gjorde ett litet misstag och följde med Honom, då för så länge sedan.

Jag drog filten tätare runt mig. Klänningen jag bar var smutsig och full av hål. Blott ett minne av den fina klänning jag hade den där ödesdigra dagen för så länge sedan. Skorna var för länge sedan borta, mina smycken likaså.

"Det enda smycke du behöver bära när du är här, är den här" hade Han sagt och visat upp kedjan som satt fast i väggen. Den satt just nu runt min fotled. Genom det smutsiga fönstret sipprade solljus in. Det enda jag någonsin såg av solen under min vistelse här. Och när jag såg solljuset visste jag att det snart skulle skymma.

Var det en natt jag än en gång skulle tillbringa i min ensamhet, eller skulle Han komma? Omedvetet hade jag gått över till Hans vanor. Sova under dagen. Vaken under natten.

Det blev sakta mörkare i källaren och den svaga glödlampans ljus nådde knappt till den tunna madrass jag satt på.

En nyckel hördes vrida om i dörren och jag ryste ofrivilligt till. Det var en sådan dag.

Han kom in. Ståtlig, smal och med en utstrålning som gjorde att man lade märke till Honom. Hans ögon var intensiva och jag mindes att jag en gång tyckt de var vackra. Nu visste jag vad det var som jag en gång sett skymta i dem. Grymhet.

Han var arg. Hans tänder var hårt hopbitna och han nästan darrade av ilska. Han öppnade låset till min fotboja och drog mig bryskt upp på fötter.

"Vi ska till Vasa, gör dig fin, vi åker om en halv timme."

Han ledde mig till den välbekanta toaletten. Jag tog en snabb dusch och klädde på mig de kläder och smycken han lagt fram åt mig. Kjol och korsettopp. Smycken i guld. Jag fingrade på smyckena. Kände jag Honom rätt var det äkta guld, och safirer i halsbandet. Jag hade aldrig i mitt liv burit något så fint. Och varje gång, skulle jag hellre byta allt detta guld och ädla stenar mot min frihet. Jag torkade och borstade mitt långa, svarta hår och lämnade det att hänga fritt. För jag visste att det var så Han helst ville ha det.

Vi åkte nästan hela natten. Till en stad jag aldrig sett förut. Han hade kört. Hans ilska gjorde att Han körde alltför snabbt och jag hoppades av mitt hjärta att Han skulle göra ett felsteg och köra rakt in i ett träd. Men jag visste ju att så aldrig skulle ske. Han skulle aldrig kunna dö på det sättet. Och Han skulle aldrig tillåta mig att dö så. Tro inte att jag aldrig har försökt. Redan första gången Han lärde mig köra bil. Och jag hade tappat kontrollen över den. Det var innan jag visste bättre. Han hade beordrat mig att läka mig själv. Gett mig tillräckligt med blod för att göra det. Sedan hade han viskat i mitt öra.

"Så lätt ska du inte undkomma mig, min kära. Gör aldrig så mot mig igen."

Och kraften i Hans ord hade fått mig att snyftande dra andan. Och jag visste att det var sant. Jag kunde inte göra något som skadade Honom och jag hatade mig själv för att jag kände så.

Framme i Vasa sov vi i en lägenhet. Jag låg på golvet med en filt runt mig.

Nästa natt begav vi oss ut på Vasas gator. Jag följde med Honom till en underjordisk lokal mitt inne i stan. Jag var förundrad och rädd. För jag har aldrig sett så många av Hans sort på ett och samma ställe. Han hade släppt på sitt strama koppel lite. Jag fick till och med vandra runt lite och samtala med några. Visst var det för att samla information åt Honom, men ändå. Jag träffade en annan som mig. En som tjänade en annan av samma sort som Han. Och jag förundrades och, ja, jag blev också avundsjuk. Hon fick träffa sin familj emellanåt! Och jobba. Och träffa vänner. Vanliga saker. Sådana saker som jag också skulle ha gjort ifall jag aldrig träffat Honom. Jag skulle haft familj. Barn. Jag försökte att inte börja gråta för det var först då som det slog mig, med full kraft, hur eländigt liv jag hade. Om man nu kunde kalla det liv. Och det slog mig också hur grym Han var. Jag hade hoppats att kanske andra som jag hade det lika som jag. En tröst i mörkret om att jag inte var ensam om att uppleva samma saker som jag upplevde. Min far skulle ha skällt ut mig ifall han hört mig, men det var en av de få hopp i mitt liv som jag hade kvar.

Att ta mig till Vasa var bara ännu en av de saker Han gjort för att bryta ner mitt sanna jag. Ännu ett av mina få hopp i mitt ynkliga liv försvann.

En stund senare for vi ut på Vasas gator igen. Han ledde mig till ett hus ett halvt kvarter bort och sa åt mig att öppna dörren. Jag dyrkade med lätthet upp ytterdörren, vi gick in och Han började ringa på en av dörrarna. En kvinna öppnade. Och Hans lena stämma lockade henne att släppa in oss. Vi hade knappt hunnit innanför dörren innan Han dök mot hennes strupe. Jag ryggade bakåt mot den stängda dörren och tittade förfärat på när Han drack henne tom. När hon segnat ner vände Han sig mot mig och väste att jag inte skulle röra mig ur fläcken och sedan gick Han in i lägenheten. Jag hörde hur Han fann ett par människor till där inne. Jag stirrade darrande in i kvinnans döda ögon, medan jag hörde Honom dricka där inne. Till slut stod jag inte ut mer och blundade medan mina tårar rann ner för kinderna. Innerst inne visste jag att det här inte var nytt för Honom, men jag hade kunnat ignorera det tills nu. Nu var det alltför verkligt för att kunna ignoreras längre.

"Du förstör din make-up."

Hans röst fick mig att öppna ögonen och stiga upp från golvet. Just nu var Hans röst den enda livlina jag hade för att ta mig igenom det här.

"Förlåt Mästare."

Jag försökte samla mig medan vi som skuggor gav oss av. Jag gick nästan in i Honom när han tvärstannade framför mig.

"Och du säger inte något om det här till någon!"

Jag fick bita ihop för att inte börja gråta igen. Kraften i Hans ord fick mig att darra inombords.

"Nej, Mästare!"

Han var tyst i ett par sekunder.

"Vad hette Furstens ghoul som du talade med förut?"

Min hjärna frös.

"Jag… jag vet inte, Mästare…"

Örfilen jag fick sved i kinden och jag bet mig i tungan för att hålla mig lugnt.

"Du ska alltid ta reda på vad de heter!"

"Ja, Mästare."

Han började gå igen utan ett ord och jag skyndade ifatt honom. Vi gick tillbaka till Deras näste i staden. Jag fick en konstig blick av en av Dem när vi kom in, men ingen sa något. Jag höll mig nära honom under resten av kvällen, alltid på helspänn över när Han skulle tappa humöret igen. Klumpen av rädsla i magtrakten var en ständig påminnelse att jag inte kunde slappna av längre, för Hans humör var alltför ojämnt i natt. Utanpå var Han idel leenden och vänliga ord och jag hatade varje gång Han rörde vid mig, varje lögn jag sa när jag var med Honom. Men jag hade sett Hans inre jag i natt och det var ingen trevlig syn.

Så kom brandbomben. Och kaoset därefter. Ingen skadades och allt lugnade ner sig efter ett tag och till slut samlades alla på ett nytt ställe. Jag lade knappt märke till saker runt mig längre. Det enda jag tänkte på var att följa Honom och se till att inte späda på Hans ilska ännu mer.

Han talade med den läskiga italienaren och därefter sålde Han sin första påse Ruby för kvällen. Han var på dåligt humör och jag visste att snart skulle allt det gå ut på mig. När vi kom in igen beordrade Han mig att sätta mig vid Hans fötter. Och Han drack av mig. Han hade gjort det förut och jag kände hur den milda känslan av eufori spred sig i min kropp när Hans gift spred sig i mina ådror. Men djupt inne i mig fanns ändå känslan av hat. Hat mot vad Han gjorde mot mig. Hat mot vad Han fick mig att göra i Hans tjänst. Hat för att jag alltid skulle göra precis vad Han ville, för mitt blod skrek ut hur mycket jag älskade Honom medan mitt hjärta viskade motsatsen.

"Gå och fräscha upp dig, jag tål inte se dig just nu."

Jag flydde till övre våningen, förtvivlad över att ha misshagat Honom. Förtvivlad över vad Han fick mig att känna. Mitt inre var i uppror och för en gångs skull längtade jag tillbaka till min källare. Där var det i alla fall en frist bort från Honom en stund. En av Dem sökte upp mig. Jag kände mig dragen till honom och hans röst var vänlig. Men min lojalitet till Honom gjorde att jag inte kunde svara på hans frågor ordentligt och jag avskydde hur Hans blod fick mig att ljuga och ge undvikande svar, ännu en gång. Till slut gav han upp och gick sin väg. Jag själv gick och fräschade upp mig. Kollade så att sminket satt som det skulle och håret inte var trassligt och gick sedan ner för trapporna. Hon, den andra som jag, talade försiktigt med mig, men jag ville bara bort därifrån. Mina ögon letade automatiskt upp Honom. Noterade var Han var. Och jag avskydde hur beroende jag var av Honom.

Sedan kom en annan av Dem till mig och frågade om vi kunde prata ostört någonstans. Hans sätt var förtroendeingivande men ändå tvekade jag. Skulle det reta upp Honom? Och jag vet inte vad det var som drev mig att tala med den andre. Kanske den enda lilla tron att han kanske hade en utväg för mig. Bort från Honom.

Vi gick upp igen och han, den andre, började fråga ut mig lite försiktigt. Det var inga svåra frågor, inga frågor som gjorde att jag måste ljuga för Hans skull. Sedan ville han smaka på mitt blod. Jag tvekade igen. Skulle Han ha tillåtit det? Men den andre övertalade mig. Han slöt till och med såret jag fått. Något som Han aldrig brytt sig om att göra. Sedan kom Han. Jag ryggade tillbaka, för Hans ilska sprakade kring Honom. Han väste hotande åt den andre som svarade lugnt och sedan gick iväg. Och på samma gång jag såg den andre bege sig ner för trapporna hade jag Hans hand runt min strupe. Min kropp trycktes mot väggen utan att jag hade något minne om hur jag kommit dit och Hans blick sköt blixtar medan Hans huggtänder var alltför tätt inpå min bara hud.

"Du talar ALDRIG med honom mer! Hör du det!"

Jag försökte nicka, och sedan viska "Förstått, Mästare." Han slängde mig till golvet medan Hans hotfulla gestalt lutade sig över mig.

"Vad ville han?"

Min rädsla för mera stryk gjorde att jag bara fick ur mig en enda mening.

"Jag berättade inte något!"

Sedan kom Fursten och den andre upp. Jag hörde inte riktigt vad som sades, Jag var så koncentrerad över att försöka tolka Hans kroppsspråk. Skulle Han ilskna till igen ifall jag steg upp? Jag darrade av rädsla, hat och avsky. Jag darrade av rädsla för att jag hade svikit Honom.

Jag hade Hans sista ord ringande i öronen ännu.

"Det kanske var ett misstag att ta med dig till Vasa ändå."

Hon, flickan. Hon som hade fått allt positivt med att tjäna en av Dem, försökte tala med mig, men jag kunde inte, ville inte svara henne. Jag var rädd för att min mur skulle brista, över att Han skulle ilskna till igen. Till slut vågade jag ta mig upp på fötter medan Han ignorerade mig. Jag kände något sticka till när Han inte ens ville se på mig. Och jag kände hur jag skulle göra allt nu för att behaga Honom igen.

Vi begav oss ut på Vasas gator igen. Men efter en stund kallades vi tillbaka in till Deras näste. Fursten ville tala med Honom. Jag hörde knappt på vad som sades, men jag reagerade instinktivt när jag såg en av Dem höja en pistol mot Honom. På ett ögonblick stod jag mellan pistolen och Honom. Jag ville inte se Honom dö, jag kunde inte se Honom dö. Han var mitt allt just nu.

Fursten gick upp för trapporna och bad Honom följa med. Jag såg hur Han backade och konstaterade att det kanske var dags att fly. Mina muskler spändes och när Han tog språnget mot dörren följde jag efter. Men där träffade vi på motstånd. Jag kände hur någon gav mig ett så kraftigt slag i magen att jag flög mot golvet. Jag kände hur en blodröd raseri spreds genom kroppen, men innan jag hunnit samla mig för att ta mig upp dök någon mot min högra hands pulsåder och i nästa ögonblick hur någon gjorde det samma med min vänstra.

Jag kände hur mitt blod försvann ur mig. Och på samma gång försvann det starka band jag haft till Honom. Och äntligen infann sig en känsla jag inte haft på 30 år.

Frihet.

Frid.

Senast uppdaterad söndag 16.09.2012 17:45