Bordsrollspel
Vampire Finland > Historier från Rubinnatten
Skuggans hämnd – ögonblick ur Elena Prosperos natt i Vasa
– Skriven av Sandra Holmqvist, spelare av Lasombran Elena Prospero på Rännstenstango
Då de körde förbi skylten med "Välkommen" på fyra språk och "Vasa" på två så fnös Elena till. Så det här var staden som de skulle bränna ner. Nåja, den var inte mycket till stad från första början, och det skulle bara bli än ljuvare att sätta eld på ett Camarillafäste. Hon hatade staden lika hett som dess Furste och kunde redan föreställa sig eldslågornas sken mot natthimlen. Med Fursten mitt inne i det brinnande infernot.
* * *
-Elina Paasikivi, klan Ventrue, presenterade sig Elena som för Fursten och hon kände hur hon hatade det namnet, hur hon om hon någonsin stötte på en Elina eller en Paasikivi – eller en Ventrue för den delen – utan tvekan skulle befria dem från allt vad liv och o-liv hette. Att hon, Elena Prospero, av klan Lasombra, Lapplands drottning och skuggprästinna, skulle presentera sig som en vidrig Ventrue var nästan mer än vad hon kunde klara av. Och att stå framför Markus Clinsmann, Vasas evigt förbannade Tremere-furste, utan att han kände den skräck och fruktan som han borde känna i hennes närvaro var nästintill outhärdligt. Men hon visste att Drake hade rätt - det var inte vettigt att avslöja vem de egentligen var och varför de hade kommit till staden. Tids nog skulle han få veta det, den falska magikern, tids nog skulle han få lida så som hon hade lidit.
* * *
-Kan de inte komma till saken? tänkte Elena där hon vandrade runt med sina svarta kjolar svepande efter sig. Aldrig hade hon väl tänkt att hon skulle krypa till korset och samarbeta med Tzimisce, dessa motbjudande skulptörer och lögnare. I vanliga fall hade hon inte ens tagit ordet i sin mun, men detta var inget vanligt fall. Hon hade varit tvungen att erkänna att hon behövde all den Sabbatshjälp som hon kunde få, och då kunde hon inte förkasta några som helst förslag på assistans. Så hon stod ut med Tzimisce-grevens eviga svada och grevinnans tystnad och velande. Och det visade sig vara värt det. Ett fruktbart samarbete, skulle det visa sig bli, för alla inblandade.
* * *
-Furste, jag har en fråga, sade Elena och slöt upp vid Furstens sida. Han såg likgiltig ut då han tillät henne fråga. Det var förståeligt att han inte gav hennes ärende mer uppmärksamhet, med tanke på allt som hade hänt i natt - det nerbrända Elyseet, fogdens opålitlighet, bekymren med Gangrelhundarna, hela karusellen med Ruby. Men snart skulle han få mycket större problem.
-Det handlar om Lappland, fortsatte Elena. Hon njöt av vetskapen om att Fursten blev förvånad, förhoppningsvis rädd, även om han inte visade det utåt.
-Vad är det med Lappland? undrade han och hon önskade att hon kunde dra ut på det, få honom att verkligen förstå varför hon hade kommit, men insåg att hennes marginaler var mycket små.
-Jo, det hände något där..., började hon. Sedan tog hon tre snabba steg och ställde sig rakt framför Fursten med draget vapen. Ett skott hann träffa honom i bröstet, innan Drake och Angel attackerade bakifrån med vargklor och påle. Ytterligare fem skott träffade Fursten innan Elena tog till flykt. Först då verkade de andra Camarillavampyrerna reagera och hon attackerades av Furstens son, men slet sig snabbt fri. In i närmsta skugga försvann hon, och vidare till nästa skugga, och till nästa, på det sätt som bara en Lasombra kan, tills hon var tillräckligt långt borta från Furstens följe. Hack i häl hade hon nu Drake, Angel, Makarov och Tzimisce-grevinnan. Camarilla-klantarna var utom synhåll och plötsligt vällde vetskapen upp inom henne, vetskapen om att den fördömda Markus Clinsmann - hon skulle stycka den som någonsin nämnde hans namn igen - var för evigt borta, att han inte var mer än en liten askhög på gatorna i den stad som han hade försökt styra. Det finns ingen vrede större än den hos en Skugga vars stolthet har blivit förödmjukad på det mest oförlåtliga sätt, ingen hämndlystnad starkare än den hos en Mörkerdrottning vars rike har blivit nerbränt till grunden. Och nu hade den vreden äntligen fått slå till, nu hade det hämndbegäret äntligen blivit stillat. Med ett högt vrål av triumf rasade Elena och hennes svarta följe fram genom natten.
* * *
-Hallå? Elena talade för tredje gången i sitt långa o-liv i telefonen som hade räckts henne.
-Elena, är det du? frågade en röst på spanska. Det tog en sekund innan Elena kom sig för att svara.
-Ja, ja, det är jag! svarade hon på det språk som hon inte hade brukat på tiotals år, hon snubblade över orden då hon försökte berätta om allt det som hade hänt. Candelario skrattade när hon talade om att de hade tagit livet av den edbrytande Tremere-fursten.
-Stanna där du är, jag hittar dig, sade Candelario. Tills vi ses, min älskade .
-Tills vi ses , svarade Elena viskande. Och för första gången sedan den där djävulska natten då allt slogs samman kände Elena Prospero någon slags frid. Om nu "frid" är rätt ordval då man ska beskriva den känsla som oftast rör sig i hjärtat av Lapplands svarta häxa.