Stämningstexter

Drömmen

Han vaknade upp i sin säng och såg på klockan. Den visade 7.42. Han låg där och drog sig en stund och funderade på varför han egentligen skulle stiga upp från sängen och gå till badrummet för att tvätta sig och göra sina morgonbestyr. Istället bestämde han sig för att ligga kvar och sova lite till. Efter en stund så somnade han om.

Han vaknade med ett ryck av att någonting hade väckt honom. Han satte sig upp och klev ur sängen, gick fram till fönstret och såg ut. Ingenting. Inte en ända själ syntes till. Men vad var det som hade väckt honom i så fall? Han gick och tog sina nycklar och gick sedan fram till garderoben och tog sitt slagträ och började sakta gå ut ur rummet och mot bakdörren. Han satte örat mot dörren och lyssnade. Ingenting. Ingen hund som skällde. Ingenting. Han gillade inte det här. Han tittade ut genom fönstret, men inte heller denna gång såg han något spår av någon. Han gick tillbaka till dörren och började sakta vrida om hantaget. Ett klick hördes och han började försiktigt skjuta upp dörren. Han såg ut på bakgården för att försöka se om han skulle se vad det var som hade stört honom i hans sömn. Allting verkade alldeles lugnt och stilla. Endast vinden som svajade i träden, och solen som sken från en klarblå sommarhimmel. Han gick ut på gården och såg sig omkring. Nu märkte han också en annan sak. Han hörde inte ett ljud från hela området, allting var helt tyst. Inga motorljud. Inga ljud av grannarna som brukade gräla, eller ungarna som leker på bakgårdarna. Inte ens fågelkvitter hördes. Bara vinden som sakta gungade träden och solen som lyste ner på honom.

Någonting sade honom att han bara inbillade sig alltihopa, och att han fortfarande drömde. Han började skratta åt tanken på att detta bara var en dröm. Han kände sig genast bättre till mods och slängde iväg sitt slagträ och började glatt vandra iväg över gården. När han kom ut på gatan så såg han en massa bilar som stod tomma mitt på gatan. Vissa gick ännu, andra var tysta. Detta fann han i högsta grad besynnerligt, men han kom ihåg att detta bara var en dröm. Inte en själ syntes till. Hela staden verkade närmast övergiven tyckte han. Plötsligt slogs han av känslan att allting inte stod rätt till här. Han bestämde sig att gå tillbaka till huset. Han kände sig inte säker längre. I rask takt började han gå tillbaka till huset. Hela tiden kände han att någonting närmade sig, som att någon eller någonting skulle anfalla honom vilken sekund som helst. Han närmade sig framdörren samtidigt som han ökade takten. Ett par steg till, bara ett par steg till så skulle han vara säker, så skulle han vara hemma igen. Han tog fram nyckeln och satte den i låset och vred om. Ingenting hände. Dörren gick inte upp. Han såg sig om, bara för att åter en gång beskåda en helt övergiven gata, vinden som svajade i träden och solen som lyste ner på honom. Svetten började komma krypande, med skräcken och oron. Han såg igen på dörren och gjorde ett nytt försök, denna gång mera desperat än tidigare. Ingen framgång nu häller. Han kände hur paniken började komma krypande över honom nu. Han måste in, och det omedelbart. Han drog ut nyckeln och prövade en annan. Han vred om och denna gång så gick dörren upp. En suck av lättnad släpptes från hans läppar medan han slet upp dörren och nästan sprang in i huset och smällde fast dörren bakom sig. Med hjärtat bultande i halsgropen och en lätt andfåddhet började han långsamt gå tillbaka mot sitt sovrum. Nu kännde han sig tryggare igen. Detta var en dröm som ville vakna upp från. Han gick tillbaka och lade sig på sängen. Han försökte somna men han kunde inte. Till sist, efter vad som kändes som en evighet så lyckades han somna in.

Nästa gång han vaknade var det mörkt i rummet. Det var kväll. Hur hade han sovit såhär länge? Han försökte tända lampan men det gick inte. Han trevade efter sin ficklampa som han hade i sin nedersta nattduksbordslåda. Han fann den och knäppte på den. En svag ljusstrimma fyllde rummet. Han lyste omkring och ljusstrimman föll på väggklockan. Den visade 7.42.

» Till början

Hannah

Hon hade tappat sin Pitbulls-keps vid gungorna, men hon kunde inte längre minnas var. Hon sökte runt karusellen, karusellen som hoppat ur gängorna och aldrig blivit fixad, eftersom gårdskarlen var försvunnen. Mamma sa att han hade blivit galen efter att hustrun dött i lungcancer eftersom hon aldrig lämnade bostaden, som liksom resten av byggnaden var möglig, och väggarna hade börjat vittra sönder och flagnande partiklar spred sig som giftigt damm som låg som ett dimmoln överallt i huset. Efter hustruns död hade han tagit ut sin pension och flyttat bort. Bort från skiten. Men Patrick sade att han brutit sig in, slagit sönder en ruta med en tegelsten och kommit in i lägenheten. Och där hade han legat i sin säng och sovit.

Hon sökte vidare bland repställningen. Hon tyckte inte om repen. De äldre barnen stod alltid där och skrek. De skrek och slängde flaskor omkring sig som de hade druckit. Om man inte lydde de äldre när de ville ha en dricka från kiosken, blev man upphängd i något av repen och sedan gick de bara sin väg. Efter att Lisa trampat på en nål som legat i sanden under ställningen och förts till sjukhus, där de hade klippt av henne benet, fast hon dog ändå senare; efter det hade mamma förbjudit henne att gå nära det stället, och det hade de andras mammor också. Men nu var det tomt och hon måste ha sin keps, för annars skulle hon få ont i huvudet av solen. Hon såg sig storögt omkring bland de avslitna repen. Hennes storebror Lucas hade hängt sig i dom här repen, men det visste hon inte om. Hon visste inte ens att hon hade haft en bror. Mamma hade eldat upp alla bilder på honom. Hon hade bara varit två år när han dog. Innerst inne visste hon dock att hon hade haft en bror. Och skulle hon bara vara stor nog att kunna pussla ihop den svaga minnesbilden av honom med alla antydningar som de andra barnen och deras mammor gjorde, i misstag förstås, ja då skulle hon veta att hon haft en bror som hette Lucas. Hon skulle också förstå det, men inte förrän långt senare, inte förrän hon själv skulle hänga sig och mittiallt komma ihåg, mittiallt förstå. Då skulle hon gråta och ingen skulle kunna trösta henne, hon skulle gråta för alltid, och i denna gråt skulle hon kämpa vidare, med tårarna rinnande nerför kinderna skulle hon fortsätta kämpa för sitt liv och för andras, hon skulle gråta och kämpa, in i döden skulle hon göra det.

Hon kom fram till stolpen. Vad det var för en stolpe visste hon inte, den hade aldrig använts så länge hon kunde minnas, men hon hade alltid förundrats av den. Den stod där mitt på gården och i sin ensamma majestät sträckte den sig mot himlen. Hon såg något oerhört betryggande i den stolpen, och om hon kände sig rastlös eller var ledsen, brukade hon gå och sätta sig där och luta sig mot den stickiga stammen. Den lyssnade på henne, förstod henne, tog hand om henne. Men nu såg hon på den och kände att den inte kunde hjälpa henne. Den hade försvunnit precis som alla de andra. Nu stod där bara en stolpe, inte den stolpen. Av någon märklig anledning började hon inte gråta fastän hon förstod att den var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Hon visste att hon nu skulle klara sig utan den, hon måste helt enkelt göra det. Hon kände nämligen på sig att hon inte skulle kunna vara kvar här, hon måste härifrån. Men om hon måste härifrån, så måste hon ha sin keps, annars skulle hon få ont i huvudet, och det ville hon inte, och mamma hade också sagt att hon alltid måste ha den på när hon var ute. Men nu var inte mamma här. Hon hade tappat den i den hårda vinden och när det också hade börjat pipa i öronen hade hon fått panik. Hon hade sprungit ner i källaren och in i pannrummet. Där hade hon krupit ihop bredvid ett skåp som hade en massa mätare och som hade börjat snurra vilt. Och hur det nu kom sig hade hon somnat där och när hon vaknade var det alldeles tyst igen där ute. Hon hade smugit sig ut och det var alldeles tyst och öde. Ingen fanns någonstans. Himlen var gulblek och det var konstigt kallt, som om luften runt henne sög värmen ur henne. Hon hade sprungit in och öppnat dörren med hemnyckeln hon hade i ett band runt foten. Men därhemma var det också tomt. Mamma hade hållit på med maten och sagt åt henne att gå ut och leka. Nu hade spisen stått på, men kastrullerna hade inte kokat. Hon hade plockat upp en strumpa som låg på golvet i köket och fört den till tvättmaskinen och lagt den i rätt korg, den gråa korgen eftersom det var en vit strumpa. Hon hade kallat på Herman men han var också borta. Han brukade ligga i just den gråa korgen, men inte nu.

Hon hade knackat på hos grannen men ingen hade svarat. Nu stod hon på gården och kunde inte hitta sin mössa. Hon satte sig ner och funderade vart den hade kunnat ta vägen. Det var inte heller vilken keps som helst. Hon hade fått den av sin pappa, när han ännu bodde med mamma, och de hade farit till en fotbollsmatch. Hon hade fått sitta på hans axlar så att hon kunde se matchen bra, och i pausen hade han köpt en varm korv i bröd med senap och gurka och hon hade aldrig smakat något så gott. Efter matchen hade han också köpt en keps åt henne, och hon hade varit så stolt över den att hon sovit med den på i över en vecka.

Mittiallt hörde hon ett motorljud, och hon märkte nu att det hade varit alldeles tyst, inte ett ljud hade hon hört innan detta ljud av en motor. Det var inte någon bil, så mycket visste hon. Hon vände sig om, och på vägen upp mot gården puttrade en motorcykel. Hon sprang iväg mot den, hon glömde allt annat fullständigt. I pilträdets krona, som hon suttit lutad mot, hängde en svart Pittsburgh Pitbulls-keps på en gren.

» Till början

Steget

Den fanns där. Den hade alltid funnits där, känslan, fruktan, oron. För det okända, för framtiden, för det förflutna, för nuet och evigheten. Vad skulle ske, vad hade skett och vad är det som sker just nu?

Frågorna var många, allt för många och svaren var desto färre. Hon klarade snart inte av alla dessa frågor, alla de miljoner tankar som for igenom hennes huvud varje smärtsam sekund som passerade av hennes existens i detta obeskrivliga helvete som var den värld som vi till synes lever i. Detta är så långt från sanningen man bara kan komma. Vi dör, sakta, varje sekund vi andas och existerar. Vi förstör oss själva vare sig vi vill det eller inte. Det oundvikliga kommer att ske och det snabbare än vad någon av oss vill, vet, eller hoppas på.

Det finns ingen återvändo nu. För många saker är i rörelse som inte hon kan förhindra mera. Vi kan bara se på när undergången kommer närmare, steg för steg, sekund för sekund, dag för dag. Smärtan av denna kunskap börjar bli för mycket. Hon klarar inte av detta mera. Hon vill dö. Det var bara att ta det sista steget ur detta helvete och hon skulle vara fri, eller dömd för all evighet. Vilket som, skulle hon slippa alla dessa tankar, alla dessa syner och visioner. Hon klarade inte av dem mera.

Fördömda att leva i denna värld, i detta självförvållade helvete. Alla visste om det men ingen kunde göra någonting annat än le åt det och önska sig själva en bättre morgondag, även i kunskapen att den bara skulle bli sämre, men de levde på sitt fåfänga hopp. Hopp. Ett ord för att försöka stänga ut hemskheten som finns i allas vår vardag. Ett försök till att finna lycka och en tro på någonting bättre. Fy fan.

Snart skulle det vara förbi. Ett steg till och allting skulle vara över. Befrielsen. Det finns ingen befrielse för någon av oss. Vi bara hoppas på det. Ett bättre liv efter detta, om det finns ett. Var inte detta gott nog? Dög det inte? Varför? Gör det bättre då för helvete! Skyll inte på andra, skyll på dig själv. Det är ditt liv, du bestämmer hur det formas och ser ut. Eller är det så? Kan vi styra vårt eget öde? Eller är det förutbestämt? Skit i det. Nu eller aldrig. Ett steg till, bara ett steg till...

» Till början

Babel

Förbistrade = Hebr. "balal", som anspelar på namnet "Babel"

En gång bestämde sig människan för att bli större än Gud. Man skulle bygga den största och högsta byggnad världen skådat, och den skulle nå upp till himlarna, till Gud och över den. Den skulle stå som ett tecken på människans storhet och kapacitet. Men det blev inget av, för människan kunde inte komma överens. Alla hade de olika viljor och olika tungor. Så istället för att bli ett monument över mänsklighetens framsteg, blev det en skamfläck, som brändes fast i folks medvetande, en gravsten som berättade om människans fall från övermodets tron. Och detta verk kallades Babels torn, ett torn som föll för dårskapens hand.

Människan ägde världen. De hade erövrat den, utforskat allt som fanns att utforska. Därför vände de sig nu upp mot himlarna och skådade månen, den magiska och mytomspunna. De beslöt sig för att bygga något som skulle ta dem upp till himlarna och över den. Den skulle stå som ett tecken på människans storhet och kapacitet. Man ville visa att man var de främsta i universum. Men det hela blev något helt annat. Istället för att glädjas åt sina framgångar började man tävla. Alla hade de olika viljor och olika tungor. Så istället för att bli ett ögonblick för skapelsen att förundras över, blev det en skamfläck, som sprängdes in i folks medvetande, en grav som stumt berättade om människans fall från förnuftets chefsstol.

Och man byggde slott och torn, tempel och statyer, trädgårdar och arenor för att förhindra katastrofen, skammen att inte vara främst. Men Gud såg detta och han satte stopp för människans dårskap.

Och man byggde raketer och bomber, fängelser och kärnreaktorer, köpcenter och parkeringsgrottor för att förhindra katastrofen, skammen att inte vara främst. Men Gud såg detta och han satte stopp för människans dårskap.

Historien upprepar sig.

Den fick namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.

- 1 Mosebok 11:9

» Till början

Gideon

I all iver hade han glömt att fylla i luft i däcken, och kämpade sig nu uppför den långa backen som ledde till Evas hus. När han sagt att han skulle iväg och modern tvingat ur honom att han skulle besöka en flicka, hade det tagit hus i helsike där hemma. Hon hade börjat gråta över att han inte tänkte på sin familj överhuvudtaget, att han borde arbeta för att få ihop pengar så de klarade sig och inte springa efter flickor, sådant kunde han väl tänka på senare. Far hade kommit stormande från sin tidning och verkat väldigt ivrig och försökt få sonen med sig så att de först kunde ha ett ordentligt samtal far och son emellan. Då hade hon blivit fly förbannad på fadern istället och grälet var ett faktum. Han hade då bara smugit sig ut och nu var han på toppen av krönet.

Han måste dock svänga in till verkstaden först, stämpla in och sedan vidare. Men det verkade som han kommit ur askan i elden. Garagedörrarna var öppna och därinne stod en bil på arbetsgolvet med en massa delar spridda överallt. Jorge stod och skrek ikapp med någon som mycket väl kunde vara ägaren till bilen. Han kände igen bilen och visste att han var i trubbel om han inte höll sig undan, men det var för sent. Jorge rusade på honom och hans raseri visste ingen gräns. Det hände alltid nu som då, om något hade gått fel, var det alltid hans fel, han var den perfekta syndabocken, för han sade aldrig emot. Han visste redan nu hur proceduren ungefär skulle gå till. Alla inblandade skulle i tur och ordning skrika åt honom, ibland kanske flera samtidigt om det riktigt ville sig. När de skrikit sig hesa, skulle de sansa sig så pass att de skulle börja söka en lösning på problemet, och lösningen bestod alltid i att han söndrat bilen och därför skulle verkstaden ersätta försäkringsbolaget för bilen, och det innebar att han skulle få jobba utan lön ännu en månad. Det var ett mycket smart sätt av Jorge att skaffa sig gratis arbetskraft. Det senaste halvåret hade han bara fått lön i två veckor. Och snart satt han verkligen där på kontoret och fyllde i papper som inte kunde betyda mindre för honom. Men helvetet tog inte slut där. När föräldrarna fick reda på det skulle nästa utbrott komma, och så skulle det rulla på. Han såg inget slut på det, dessa människor som så uppenbart hatade honom.

Småningom gav sig de båda andra männen och de gick slängde ut honom i verkstaden och stängde dörren efter honom. Han visste att han kunde stå utanför dörren och lyssna på vad de talade om, men han orkade verkligen inte bry sig just nu. Han gick ner i gropen och undersökte vilken skada Jorge orsakat på bilens underrede. En hel del, verkade det som. Han suckade och tog tag i en skiftnyckel och började mest på måfå skruva lite här och där, utan några egentliga planer på vad han skulle göra. När han stod där kände han hur det skakade till i marken. Han såg att bilen rörde på sig oroväckande mycket och han fick en kall känsla genom hela kroppen att den skulle störta ner över honom, även om han visste att det var omöjligt. Han stod som paralyserad, slöt ögonen och väntade. Väntade och väntade.

Hur länge han stod där innan han öppnade ögonen visste han inte, det hade inte känts som värst länge så länge han var där, men efteråt kände han på sig att han stått där i flera minuter. Han hade tydligen hållit andan också märkte han nu. Han klättrade upp igen och sneglade mot kontoret. Han hörde ingenting därifrån. Försiktigt och ljudlöst smög han fram till dörren, men fortfarande ingenting. Han sneglade genom det suddiga glaset men såg inget. Hade de gått? Han knackade försiktigt på. Inget svar. Han tog tag i handtaget och vred om. Det var verkligen ingen där inne. Han började känna sig illa till mods. Klockan hade stannat på väggen bakom skrivbordet. Kvart i två. Något sade honom att det hade hänt något fruktansvärt, men han visste inte varifrån han fick den känslan och vad det var som kunde ha hänt. Han visste bara att han måste härifrån. Han ryckte upp den översta skrivbordslådan, rafsade åt sig de sedlar som fanns där och började småspringa ut mot cykeln.

» Till början

Förlåt

Det var silver i luften. Han kunde inte andas, så vackert var det. Vackert och dödligt.

Det sista ljuset skar igenom luften, med ett dån. Så oerhört, men som ingen kunde höra.

Det rämnade. Ljuset bröts i två och upphörde. Ett rött draperi som inte går att sy samman.

Stanna. Det var rött, hon måste stanna. Men kunde inte, hon måste fortsätta. En gång till.

Mörkret omslukade dem, omfamnade dem. Ännu en gång, en sista gång. De log.

Silvret blev till guld, och guldet till eld, och elden slocknade och mörkret föll.

Faller alltjämt.

» Till början

Magnolia

Han såg hur den växte upp, blev stor och stark, och slutligen slukade honom. Han mindes den med värme, den värme som när man håller ett nyfött barn i sin famn, ett nytt liv som fötts från ingenstans. Ingen måste dö för att ett nytt barn skulle kunna födas. Det var det som var så fantastiskt med livet. Att se den lille ligga och sprattla i sin kuvös, som endast de levande kan.

De levande. De var de levande, de lyckligt lottade, de som kunde se med sina ögon, höra med sina öron, röra sig, andas, uppfatta och förstå saker som hände runtom dem. De levande var de som kunde uppfatta och agera med livet. De var de lyckligt lottade, de var de levande.

De levande. De som kunde känna smärta, de som kunde uppfatta ondska, de som kunde förstå lidande, de som kunde skada andra. De var de levande som var orsaken till världens nedgång och fall, de var de levande som rubbade alltet, som sedan tidernas begynnelse rört sig mot sitt slutmål. De levande hade rubbat dess bana och nu rörde den sig mot okända, mörka, nattsvarta och bottenlösa områden. Det fanns ingen gräns för hur lågt världen skulle sjunka innan det tog slut. Faller och faller. Marken kommer närmare och närmare, livet flyger förbi en, marken kommer närmare, snart smäller det, snart är det slut. Definitivt förbannat slut.

De var de levande. De var de dömda. Dömda att springa, att fly, för alltid, för att aldrig sluta. Springa i en korridor, dörrar överallt som inte går att öppna. Inga dörrar, instängd, unket och fuktigt. Ett fönster som visar den svarta natten och skuggor svartare än svart, ett fönster som accelererar iväg ut i rymden, den sista gluggen som suger med sig hoppet. När sedan mörkret är borta, finns ingenting kvar. Ingen punkt att ta fasta på och långsamt förlorar de kontrollen och faller. Maskinen går långsamt igång, som Belsebub, en gud bland helvetets eldar vars käftar aldrig blir mätta. Förstörelsens hjul maler igång, kuggarna är tänderna som tuggar i sig allt som återstår. Väggarna kommer närmare, obevekligt närmare, på sin bana mot förintelse. De levande har blivit de rädda, de rädda har blivit de dödsdömda, de dödsdömda har blivit de döda, de döda är de levande, de levande är de döda, och ingen ser längre någon skillnad. För vem är längre kvar och kan betrakta det? Nej, de är alla döda, de rör sig inte, de ligger stilla i sin kuvös, de måste dö för att andra ska kunna leva. Det fanns ingen värme, ingen köld, ingenting. Det fanns inte längre. De hade stått på sin veranda och betraktat döden, och de hade inte förstått. De hade aldrig förstått vad livet var, de hade aldrig varit de levande. De hade varit döda ända sedan de föddes. De var inte längre döda, eftersom de aldrig levat.

Döda hade de stått där bakom sin blomsterbänk, med sin gröna plastkanna fylld med vattnet som aldrig blev rent, eftersom man inte hade råd längre med rent vatten, och därför var blommorna döda redan när de blomstrade, men det gjorde de aldrig ändå. Men de hade ändå försökt, och snart skulle magnolian blomma. Där hade de stått i sina röda, tovade morgontofflor och sett döden komma emot dem, ett stort moln av solid död, vars värme omedelbart förintade allting på ett ögonblick. Deras kläder hann inte ens bli svedda, utan föll ner på det spruckna plankgolvet, fortfarande lite fuktiga och svagt doftande av tvättmedlet som gav cancer enligt de senaste rönen. Vattenkannan föll ner på verandan och vattnet sögs girigt upp av ogräset i sprickorna. Magnolian slog ut i blom.

Han såg hur den växte upp, blev stor och stark, och slutligen slukade honom.

» Till början

Foto