Spöken är den välkända typen, en vålnad, eller en vilsen själ som inte får vila ifrid. Spöken är ofta bundna till platser men kan drivas ut av medier som påstås kunna "tala" med andarna.
Ett spöke är enligt folktro och parapsykologi en avlidens ande, själ eller immateriella skuggbild. Tron på spöken har existerat i alla kulturer genom alla tider och hör till folktrons allra mest gemensamma föreställningar. Trots otaliga "spökjägares" försök att bevisa motsatsen finns det dock inga vetenskapliga bevis för att spöken skulle vara annat än skrock och övertro.
Spöken, såsom de beskrivs i berättelserna, kan grovt sett indelas i två kategorier. Till den ena kategorin hör spöken som på något sätt aktivt söker kontakt med de levande. En vanlig föreställning är att spöket har något ogjort eller otalt i de levandes värld, och därför inte kan finna vila i livet efter detta. Till den andra kategorin hör spöken som endast ger sig till känna utan att visa något direkt tecken på medvetande. Till den senare kategorin hör vanligen att spökerierna upprepar sig, ofta i form av en återuppspelning av forna händelser. Dessa kallas då gengångare och är omöjliga att ta kontakt med.
Spöken kan ge sig till känna på olika sätt. Genom ljud, ofta steg, temperaturförändringar, mer eller mindre tydliga synintryck samt genom att ställa till med ofog i inredningen. Det senare gäller särskild det slags spöke som kallas knackande eller poltergeist.
Ett spöke är vanligen en människa som levt och dött på den plats den sedan hemsöker – i kyrkor, på kyrkogårdar och galgbackar eller, om de varit missdådare, på de platser, där de övat sina illgärningar.