Grupper

Nargs undre värld

Året är 2536 enligt Nargs tideräking. Förra året raserades Tjuvgillet för egen hand och i år har hela den undre världen raserats för Lupas skoningslösa hand. Inte långt efter Tjuvgillets dödskramper hade ebbat ut satte en klappjakt utan dess like igång. En efter en jagades undre världens befolkning ner och dödades utan åtskillnad. Nu har Narg blivit rensat från slödder och den sista kvarvarande spillran av det en gång så stolta skuggsamhället kryper upp på en ö i den förrädiska arkipelagen vid Arkás klippor. De söker en fristad där de kan slicka sina sår och få andrum. Men luften de andas delas av många fler än vad de först trott...

Lajvet för de som spelar de sista av Nargs undre värld handlar om psykisk påfrestning, desperation och hopplöshet, men det handlar också om möjligheten till en ny början och det hopp som kan födas ur hopplöshetens dunkla slöja. Vad gör man då man blivit driven från hus och hem? Då man sett vänner och familj bli brutalt mördade?

Kan livet någonsin bli normalt igen och i så fall hur?

Stämningstexter och faktatexter om Undre världen finns på IVS-lajvkampanjens sida.


Kenoi - Skogens folk

Dagen gryr. Kvinnan är på väg ner till stranden för sin tvagningsritual. Hon sätter ner sin lerskål och sitt tygstycke och hukar sig ner vid det kalla vattnet. Hon möter sin egen spegelbild och ser på den en stund. Bilden krusas plötsligt och upplöses. Något kommer flytande mot stranden. Flickan ser på det och sträcker fram handen mot det. Hon lyfter upp ett drypande tygstycke, vattnet rinner av det. Vatten som skiftar i ljusrött.

Kenoi står vid skogsbrynet. De kan alla se vad som händer. Blod har spillts nyligen och dess strömmar har drivit iland främlingar på ön. Många, olika främlingar. En del kom från havet, en del från fasta landet. De känner sig rådvilla. De känner att skogen runt dem oroas. Att andarna fasar över vad som komma skall. De känner att en storm håller på att blåsa upp över ön. I den varma sommaren har en plötslig köldvind dragit genom dem. Naturen runt dem är för en stund lamslagen. De känner sig hotade.

Den frid som legat över ön under alla år håller på att brytas. Kan de hitta ett sätt att behålla denna frid? Kan de finna råd i sig själva? Hur kan de åter skapa balans utan att själva påverka den?

Dagen grydde och Höken kretsade över ön och såg två folk närma sig den. Höken såg att den inte kunde lämna sitt folk och väntade därför för att ge dem svar. Och Höken spejade över ön och vad som skulle hända.

Stämningstexter och faktatexter om Kenoi finns på IVS-lajvkampanjens sida.


Dheraierna - Sjörövarna

Förbannat! Vad var det som hade hänt egentligen? Från ingenstans hade de där skeppen dykt upp. Skepp med varghuvuden av trä som galjonsfigurer. De var fem till antalet. Ingen med fredliga intentioner närmar sig ett ensamt skepp med en sådan numerisk överlägsenhet. Lugnt och målmedvetet förberedde man sig för strid. På närmare håll såg man att båtarna faktiskt var patetiska försök till långskepp. Sorgligt. Ja, rentav skamligt. De främmande skeppen liknade mest små fiskerbåtar, och man hade skrattretande lång tid på sig att göra allting redo innan de hade knarrat sig fram till Dheraiskeppet.

En rasande strid följde. Dheraierna använde sig av sin överlägsna snabbhet och lyckades att göra en lov runt anfallarnas båtar, för att sedan attacker dem akterifrån. I samma veva rammade de två av båtarna, som obevekligen började att ta in mängder av havsvatten. En del av Dheraierna tog sig ombord på den tredje båten och slaktade dess besättning. Motståndarna stred som små bondpojkar. Bondpojkarna lyckades dock oskadliggöra några Dheraier innan de slutligen miste sina liv. De två återstående båtarna samarbetade och lyckades faktiskt åsamka Dheraiskeppet märkvärda skador, men deras segerrus fick ett abrupt slut när några Dheraier lyckades borda en av båtarna och tysta ner glädjetjuten för gott.

De överlevande Dheraierna ombord på de två äntrade båtarna stod och hånlog medan de såg hur den sista båten till slut gav vika för Dheraiskeppet. I samma ögonblick uppenbarade sig ett sjätte skepp. Det nyanlända skeppet var aningen mer välsvarvat och välutrustat än dess föregångare. Det dök upp bakom ett kalt skär inte så långt borta och lyckades överraska dem. Uppdelade på tre skepp var det svårt för Dheraierna att skapa en enad front till sitt försvar. De erövrade båtarna var värdelösa och Dheraierna kämpade med att försöka få dem i stridsposition. Men förgäves.

Inte långt senare hade deras eget skepp börjat sin resa mot havets botten, likaså en stor del av besättningen.

Nästa morgon hade de överlevande vaknat upp på en strand. Våta, frusna och förbannade satt de var för sig och slickade sina sår. Deras ögon var mörka och sköt blixtar utan uppehåll. I princip allt hade gått förlorat, med undantag endast av det som var och en hade hunnit plocka på sig i sista stund. Vad skulle hända nu? De antog att de befann sig på en ö någonstans utanför Nargs kust, men den enda på skeppet som seglat i dessa farvatten förr hade dukat under föregående dag.

Någon sade till någon att någon hade sett någonting uppe vid skogskrönet. Plötsligt blev alla medvetna om att de inte var ensamma. De kunde känna hur iaktagarnas blickar brände i nacken. Nu fick det räcka. De hade suttit och sett ynkliga ut länge nog. Det var dags att röra på sig.

Stämningstexter och faktatexter om Dheraierna finns på IVS-lajvkampanjens sida.

Foto