Kaptens logg, stjärtdatum 201189502010.1,
Vi var långt inne i yttre rymdens tightaste och varmaste kvadrater, med skyddsskölden på 10% och forward trusters helt paj. Samma sak med backward trusters, och inte hur man än juckade med kontrollerna, kom man någon vart. Alla våra kommunikationskanaler spelade gamla hits av Britney Spears och läget såg fördömt mörkt ut.
Det var då vi skådade det. Födelsen av en ny stjärna,... nej, födelsen av en helt ny värld!
Det började med en mäktig röst som förkunnade;
..och plötsligt så stod där mitt i ingenting en rektangulär låda. Den var röd, förutom längs hörnen, där den var vit. Den såg ut att ha ett lock också, av något slag, och i det fanns ett hjärtformat hål.
En annan fullt lika mäktig, men annars fullständigt annorlunda allomfattande röst förkunnade då:
- Ditt j#kla fikon! Jag har ju sagt åt dit att vi skall hålla oss till standard gudaspråk! Och vad gör du då? Går och blir anglosaxisk!! Jag vet att du var stolt över den där förra världens örike, med buskblad i varmt vatten, friterade fiskar och folk med en hållning som om de hade ett kvastskaft uppstucket i ändtarmen. MEN NU FÅR DU ALLT GE DIG! HUR SKALL DU FÖRKLARA DETHÄR FÖR STORFRÄSARNA DÄR UPPE? SVARA!!!
- ... shit happens?
Det var då vi fick ström till våran warp-drift, svängde skeppet hemåt och försvann som ett skitigt sträck från denna plats. Jag har beordrat alla i besättningen att fullständigt glömma allt de sett och kommer dessutom att radera all data kring detta. Stjärnflottans skulle skratta ut mig ifall jag försökte berätta detta...
Mumlet i templet upphörde genast överabboten kom in. Han skred fram i tysthet, klädd lika mycket i sin värdighet, som i den vita och röda ämbetsdräkten som visade hans ställning som andlig ledare.
Så klev han upp i talarstolen, dunkade staven i stengolvet tre gånger och talte till de församlade medlemmarna i trakten:
I vår guddomlighets namn, den stora och allvetande Kuddliguttilutt!
Ett litet fniss hördes någonstans bak i salen. Det åtföljdes av några lika otydbara hyssjanden, varpå tystnaden åter la sig. Abboten fortsatte:
I dessa dagar av prövning ber jag er komma ihåg Kuddliguttilutts majestät, som är ett föredömme för oss alla. Skåda vår guds symbol och finn ur den styrka i era egna liv!
Ett skynke ryktes bort från templets bakre del och en jättelik målad bild blev synlig. Det föreställde en fågel, svart med vitt på magen. Dess vingar såg inte ut som den skulle kunna göra mycket nytta i luften, och vid halsen hade den ett slags knutet band med två ögglor.
Den dämpade tillstymmelsen av någon som desperat försöker kväva ett skratt genom att med båda händerna förgäves hålla för munnen och stampa med etta benet, blev med ens märkbar. Abbotens blick for ut som en hök över de församlade, men han kunde inte se vem den skyldige hedningen var. Alla han såg hade en noggrannt upplagd neutral min och läpparna i ett sträck på ett sätt som bortom allt visade att de defenitivt inte hade något att säga eller tillägga. Gripandes talarstolens kanter med vitnande knogar fortsatte abboten med låg röst:
Slutligen lämnar jag er med dessa ord av infinitiv visdom från vår guddomlighet:
Den som inga byxor hafver,
och som känner hur bänken skafver,
ser ej dygdens större vits,
om ej snickras stickfri sits.
Tystnaden blev total för ett ögonblick. Sedan var det som om dammarna brustit och ett gapskatt från många församlade strupar hotade lyfta taket på templet till väders. Vissa av de församlade hölls inte ens sittande, utan föll krampaktigt skrattandes till golvet, där de låg och vred sig likt skadskjutna kaniner.
Med detta ljud i ryggen tog sig abboten med vit min ner från talarstolen, och stred med värdiga, om än påskyndade steg, ut från tempelsalen i riktning mot sina salars avskiljdhet.
Han tänkte för sig själv: "Du testar mig hårt o guddomlighet... Varje gång samma sak... Avgrunden ta dig och dina bröder och systrar..."