Dåtid, ensam i mörkret
Långt borta i helsingforsnatten ylade sirener, som en klagosång över världens grymhet. Men de rusade mot något som inte berörde de män som stod samlade vid hamnens kant. Fyra stycken, alla klädda i mörkt. Men endast en av dem hade blytyngder kring anklarna och en munkavle.
Den bundne mannen stod, inte helt frivilligt, och såg ut över stadens ljus som speglades i vattnet. Han visste hur detta skulle sluta, men det hindrade inte honom från att be till alla gudar han någonsin hört om att allt vore annorlunda. Att det skulle sluta lyckligare.
"Jag har ingen jävla aning om du förstår vad jag säger-" sade den som verkade leda de två andra.
"- men förhoppningsvis fattar dina jävla rysspolare nu att det inte är nån bra idé att försöka nästla sig in här."
Mannens röst var kylig. Oförlåtande.
"Do svidanya"
En näve som lika bra kunde varit en slägga träffade honom i bakhuvudet. Men han förblev vid medvetande länge nog att känna det iskalla vattnet som omslöt honom.
Inga sirener skulle sjunga någon klagosång för honom.
