Tiden har saktat ner, förtvinat, för att slutligen upphöra helt och hållet.
Det är så det känns.
Här, mellan dessa fyra väggar, är det som om världen utanför verkligen upphört att existera.
Jag vandrar genom dessa korridorer, omgiven av skrikande dårar, spillror av sina forna jag,
och känner hur mitt sinne förändras.
Mitt mantra, som ekar genom mitt huvud, känns tomt och betydelselöst.
Snart har det förlorat all sin mening.

Jag är inte en av dem.

Är jag inte en av dem?

Mitt sinne värker, pulserar, vill bryta sig ut ur sitt fängelse och jag skriker.
Smärtan är outhärdlig här inne, och på golvet ligger snart en dreglande hög,
en spillra av sitt forna jag.
Men samtidigt som lidandet riskerar bryta ner allt det som en gång var mänskligt ler jag,
en galnings leende.

Jag kan inte annat.
Jag är ju där jag hör hemma.

Jag är ju trots allt inte en av dem.


***

Thursday, September 25th

Fall has come, and it is cold. Winter is sure to come quickly this year.

Got bitten by one of the patients today. Damned animal sunk his disgusting teeth into my hand during a routine examination. Didn't break the skin, but I had Doug beat him anyway. Even animals understand beatings. I'm considering intensifying his chock treatment. Until then, he is kept in solitary confinement.

Dr. Williams put another one of the wretches to the knife today. The young girl from Ohio. The one whose screams call forth that furious want to just wring her miserable neck to end the infernal screeching once and for all. He had her hopped up something unbelievable though, and she barely let out a squeal. I swear, the man is a genius with the scalpel, but the way he looks at me sometimes… those unflinching eyes that look more like a puppet's than a man's. I wouldn't be surprised if he himself would wind up at the edge of some other surgeon's scalpel some day. There but for the grace of God go I.

I'm running out of whiskey again, and Johnson says there isn't any to be had for miles around. I suspect he's lying to me, trying to wring my last few dollars for himself. The just thing would be to shoot the hound, but without him I'm well and truly stuffed. No whiskey would indeed be an... unfortunate turn. What would I do then? Drink wine? Or worse – water? Dealing with these walking dead is harrowing as it is. Without a bottle waiting at the end of the day, I doubt I'd be able to take it all much longer.

There but for the grace of God go I...

Eloria r.f.