Stämningstexter

Musik och komposition: Thomas Öst

Bara skuggorna visste att han fanns där. Tyst. Iakttagande. Pojken höll på att bli redo. Hans närmsta man hade gjort ett gott jobb.

Pojken satt själv tyst. Iakttagande. Ärren var bortglömda, såren likaså. Blåmärken var en bagatell numera, han hade lärt sig sin läxa. Lukten av bränd jord fyllde pojkens näsborrar. Dånet av en brinnande eld dunkade mot hans trumhinnor. Känseln av värme från det han såg på fick hans kropp att vilja krypa närmre. Smaken av rök började han vänja sig vid.

Och synen. Synen fick hans hjärta att hoppa till ett par extra slag. I elden som brann, där bland lågornas hetta, fanns det vackraste han någonsin sett. Brunt, med strimmor av grönt och guld. Ett ägg. Hans drakägg. Han log. Han skulle bli den första drakryttaren på över hundra år.

I skuggorna log också mannen när han upptäckte de första sprickorna i ägget. Pojken var redo. En ryttare i hans tjänst. Fyra kvar.

Bilderna virvlade förbi, hastigare och hastigare. Han greppade hårdare om skålen och den krokiga näsan rörde nästan vid vattenytan för att han inte skulle missa en endaste bild. Drakägg som hölls varma i eldars lågor, en drogad flicka i sällskap av tre män och en närbild på ett märke i hennes nacke, en månskära med en cirkel i månens mitt. Ett krig. Eld, blod och döende människor. Och drakar som stred uppe i luften i månens sken. En pojke som grät över en döende flicka och en värld i kaos, eld och död.

Och till slut. En bild på hans fumliga lärling. Ett barn som hjälpte till i sitt hem, motvilligt och med längtan efter äventyr i sin blick. En myllrande stad. Ett värdshus invid havet. Och en dansande björn.

Han kallade in sin lärling. Drakarnas krig hade påbörjats.

Början på en resa

Jag sitter för tillfället under däck när jag skriver dessa ord, i skenet av ett ensamt ljus. Resan hittills har varit allt annat än lätt. Jag vet att du förstår när jag säger att vi nu lever på ett helt annat sätt än det vad jag varit van vid.

Hytten är liten och den delas av ett flertal personer. Luften är unken och bädden är hård. Mina kläder har inte strukits på flera dagar och den mat vi får är ensidig, trist och smaklös. Skulle jag vara hemma nu skulle jag skämmas över att ha burit samma klänning i flera dagar, jag skulle vägra gå över dessa smutsiga golv och jag skulle fnysa föraktfullt åt de män och kvinnor som jag nu delar min vardag med. Jag vet att jag inte borde, men visst saknar jag det enkla, sorglösa liv jag hade.

Allt vi möter är nytt. Allt vi gör är annorlunda. Alla intryck är nya. Framtiden är okänd och farofylld. Jag känner mig oerfaren och vilsen. Min instinkt säger mig att bryta ihop. Stanna där du är, darrande och gråtande, det är inte möjligt att detta får ett lyckligt slut.

Skulle du inte finnas där intill mig skulle jag aldrig klara dessa utmaningar.

Du vet att detta inte var det liv som planerades för mig. Sedan jag var liten drömde jag om baler, klänningar och ett fint hus fullt av betjänter. Jag vet att du aldrig kommer att kunna ge detta till mig. Jag vet detta, och valde trots det att tillbringa mitt liv tillsammans med dig. Ett liv i fattigdom och flykt. Men detta liv är det jag önskar mig, för du gav mig något som jag insåg att inte kan köpas för pengar. Den blicken du ger mig ibland när du tror att jag inte ser. Och känslan som värmer inom mig när du omfamnar mig, gör allt detta värt det. Ett liv i rikedom, men utan dig, är inget liv längre för mig.

Jag älskar dig,

Eranna

 

Hon satt länge och stirrade på brevet efter att hon lagt ner fjäderpennan. Sedan suckade hon djupt och vek ihop brevet. Snyggt och prydligt, som hon hade fått lära sig där hemma. Hon skrev hans namn utanpå och förde brevet mot det ensamma ljusets varma låga. Hon såg hur lågorna sakta slukade pappret, bit för bit, ord för ord.

Han skulle aldrig få veta exakt hur mycket hon saknade sitt gamla liv, hur mycket hon kämpade för att hålla huvudet över vattenytan. Hon visste inte ens hur allt skulle sluta.

Det enda hon visste med säkerhet var att det var hos honom hon hörde hemma.

Natten var mörk och kylig och stjärnorna glimmade uppe på natthimlen. Men det var inte de kalla glimmande stjärnorna som hade hennes uppmärksamhet. Mannen som knäböjde vid hennes fötter darrade av rädsla och svetten blänkte på hans panna. Märket av blod hon ritat i hans panna, en cirkel med en månskära ovanför blänkte till och hon visste att sanningens tid var inne. Hon började ställa sina frågor och svaren mannen gav henne fick henne att rysa. Mannen vred på sig som för att undkomma osynliga bojor, men månmagin var alltför stark för hans sinne och han tvingades spotta ur sig de sanningar han visste. När hon fått de svar hon ville ha suckade hon och nickade till sina medhjälpare som kom fram och släpade bort den kämpande mannen. Hon sjönk ner till marken. Trött och obeslutsam. Vad skulle hon göra med de svar hon fått? Hon såg upp mot himlen, där den röda fullmånen lyste klart. Månförmörkelsen, Sanningsmånen, Drakmånen.

Vad skulle hon nu göra med de svar hon fått?

Foto