Stämningstexter

Forstvargens tid

Tyst smög sig pojken in i en av Gargonias sagokammare. Det var många människor där ikväll och han flinade för sig själv. Det skulle bli ett präktigt byte härifrån.

"Jag ska berätta för er nu om Zarion och Frostvargen," nästan viskade den gamle sagoberättaren från bardisken.

Pojken stelnade till med handen i en av de aningslösa kundernas fickor. Han drog sakta bort handen och stirrade på sagoberättaren. Resten av människorna i lokalen hade också stelnat till. Sagoberättaren log förtroligt och lutade sig lite framåt medan han hastigt såg sig om. Pojken insåg att han var oerhört skicklig för med sin förtroliga ton och en enda mening hade han redan trollbundit hela sin publik som förväntade lutade sig mot sagoberättaren. Det att han tänkte berätta en av de förbjudna historierna spelade väl också in förstås.

"I tidens begynnelse, när guden Sinh i sin ilska för att ha blivit försmådd, släppte ut monster på vår jord så var det på hans son Zarion att hitta, fånga, förvisa, tämja eller i värsta fall döda alla monster med hjälp av drakarnas moder, Eya. Ett av de här monstren var den fasansfulla Frostvargen. Frostvargen var en gigantisk vit varg med röda ögon. I hans fotspår följde is och frost och i hans päls glänste snöflingor som diamanter. Han var så vacker att varje byte som såg honom blev som förtrollad av hans skönhet och väcktes inte ur den innan hans kraftfulla käkar högg tag om deras strupar. Frostvargens herravälde över snötäckta skogar var grym och människornas försök att bekämpa honom var aldrig lyckade. Oftast kom de hem med en bråkdel av gruppen som for och med Frostvargen betydligt mättare. När Zarion fick höra om detta flög han med sin pärlemorskimrande drake norrut. Väl framme vid Frostvargens revir satt han av Eya och såg sig om. Det var isande kallt och snö och is täckte marken och träden. Dagsljuset var så svag att det knappt hann bli dag innan natten och mörkret tog vid igen. I alla byar på Frostvargens revir brann höga brasor för att hålla bort besten och skogens djur var tysta och stilla för att inte väcka den vita vargens intresse. Zarion drog sitt svärd och ropade med mäktig stämma.

"Frostvarg, du vackra vita. Visa dig för mig om du vågar!"

Ett par fåglar som gömt sig i ett träd flög förskräckt upp och en hare kilade iväg över snön, bort från Zarion. Efter en stund syntes ett par röda ögon i mörkret och ut i månskenet kom Frostvargen gåendes. Zarion flämtade till när han såg Frostvargens gudomliga skönhet och sänkte svärdet. Men Eya som var immun mot Frostvargens hypnotiserande utstrålning väckte Zarion med sina tankar.

"Zarion, mitt hjärta." hörde han i sitt huvud." Ta dig ur det här innan vargen har din strupe i sin käft."

Zarion kände hur en mur byggdes upp inom honom med hjälp av Eya och sakta kunde han börja tänka klart igen. Vargen morrade missnöjt när han kände hur hans makt över gudasonen försvann. Zarion höjde sitt svärd igen och var beredd när Frostvargen attackerade. Men få är de gånger som Frostvargen behövt lita på sin list, styrka och stridskunskaper när han träffat på något som han sett som sitt byte och den stridsvane Zarion var snart Frostvargen övermäktig. Med gudasvärdets vassa klinga mot sin strupe bad vargen om att skona hans liv och Zarion backade ett steg. Frostvargen fängslades så, djupt nere bland bergens rötter i norr, med kedjor smidda i drakeld. Men innan Zarion gick därifrån såg han en sista gång på vargen. Han såg så ynklig ut och ett par diamantskimrande tårar rann nerför hans mjuka päls. Zarion, vars skyddande mur fått sprickor, fick dåligt samvete och vände sig om.

"Du får en önskan uppfylld för att lätta på din tid i ditt fängelse."

Frostvargen funderade en stund.

"En natt per år uppe på jordens yta. Med fri tillgång till byte och ingen som stoppar mig."

Zarion nickade.

"Avgjort."

Men redan nästa år när vargen släpptes fri insåg Zarion sitt misstag. Frostvargens hypnotiserande krafter var så starka att han kunde locka hela byar i sitt fördärv på oerhört kort tid. Zarion gick till Eya för att få råd.

"Jag kan inte ta tillbaka mitt löfte till Frostvargen, men jag kan inte heller låta honom hållas. Eya, mitt hjärta. Vad ska jag ta mig till?"

Hon funderade en stund och sa sedan.

"Du kan inte ta tillbaka det löfte du gav men du kan ändra på oddsen för att människorna ska klara av vargen själv. Hans krafter är magiska. Ta bort magin så är han ändå bara en varg."

"Det kan fungera. Men hans kraft är bunden till jorden, till Gaya. Jag kan inte ta bort hans krafter utan att rubba på resten av magin i världen. Blir han utan, blir alla utan."

"Må det så bli."

Och så blev det. Det är därför all magi i världen försvinner en gång om året, under den mörkaste tiden, när dagsljuset är så svagt att det knappt hinner bli dag innan natten och mörkret faller på igen."

Pojken insåg att han knappt andats under berättelsens gång och nu tog han ett djupt andetag och såg sig runt. Människorna runt honom verkade vakna upp som ur en dröm, alla hade varit lika hypnotiserade av sagoberättarens röst. Pojken sneglade på sagoberättarens vita skimrande hår och funderade lätt ifall mannen möjligtvis hade Frostvargens krafter i sina ådror. Sedan ruskade han på huvudet och fortsatte med att överföra andras ägodelar till sina egna fickor.

Två sidor av samma mynt

Eldkloten flyger runt den unga sintho, en manlig sintha, och det är svårt att urskilja banden de hänger i. De flyger i ett virvlande mönster och den unga sintho styr dem att röra sig som han vill. En annan ung sintho spelar på en violin och den första rör kloten i takt till musiken. Framför scenen står två unga sinthesa, kvinnliga sinthas, och dansar till violinen och deras pengabälten skramlar i takt med tonerna. Efter numret jublar bysborna och klappar i händerna.

Dagen därpå går två unga sinthos genom staden. De har plockat upp de utbrunna eldklot som glömdes kvar kvällen innan. Mitt i byn möter de på fem byspojkar, när de passerar varandra lägger en av byspojkarna krokben för en av de unga sinthos som landar nere i leran. "Smutsiga sinthas. Håll er borta från hederligt folk." muttrar byspojkarna efter dem och spottar i marken innan de går vidare. Den andra unga sinthon hjälper den första upp på benen och mumlar. "Ja, så är livet som sintha. På fester är vi den bästa underhållningen, men så snart solen går upp är vi bara en bunt tjuvar och bedragare." Han flinar mot ett fruktstånd längre bort. "Jag är sugen på några äpplen. Kom, vi måste ju hålla upp vårt rykte."

Svag gryning innan mörkret

Det är tidigt på morgonen och solen har ännu inte nått över trädtopparna. Några bröder står och synar sina väskor och vapen. I natt är det dags för Frostvargens tid och dagen därpå brukar alltid vara en bra dag för jakt. De kränger på sig sin packning och börjar gå mot dörren när de märker att deras syster står och blockerar ingången. ”Ta mig med.” säger hon. Det är inte en fråga och de ser att hon redan har sin packning på ryggen. Den äldste brodern skrockar . ”Ja, jag ser att du redan bestämt dig. Jaja, du kan få ta hand om matlagningen.” säger han med ett retsamt leende på läpparna. Men systern rycker bara på axlarna och går ut genom dörren. När syskonen lämnar gården når de första solstrålarna fram till dem. Men trots att det är tidigt på morgonen så är de redan sena. Ingen, inte ens djuren, rör sig i mörkret när väl Frostvargens tid har slukat de sista solstrålarna och om de inte skyndar sig så är det precis det de kommer göra.

Mycket riktigt hinner det skymma innan syskonen når fram till jakstugan. Men vad som är än mer illavarslande är att det lyser ur fönstren på jaktstugan och syskonen hör prat och skratt från insidan. ”Vem kan det vara?” frågar den yngste brodern. ”Ingen aning” svarar den äldre. ”Men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Vi har redan vistats ute i mörkret för länge”. Med sammanbitna käkar går han först in genom dörren för att konfrontera dem som har slagit läger i familjens jaktstuga.

Frostnatt

Tystnaden låg som en envis dimma över skogen. En liten fågel kvittrade tyst i ett träd men tystnade när ingen fågel svarade. En hjort stegade tyst ner till den porlande bäcken som envist rann bredvid de snötäckta gräskanterna. Hon lag ner mulen och drack girigt av det kalla vattnet. Hon höjde lite på huvudet när en hermelin kilade över snön och in bland träden, men när den försvann fortsatte hon dricka. Månskenet glittrade i den orörda snön och under träden där månljuset inte räcktes hängde mörkret tungt.

Plötsligt stelnade hon till och höjde huvudet igen. Båda öronen vändes in mot mörkret och hennes muskler spändes för språng. I mörkret syntes en stor grå skepnad. En ryttare manade på en galopperande häst som med halsbrytande fart hoppade över stock och sten och väjde för trädens stammar. Och lika plötsligt som ryttaren kommit hade han passerat och hjorten slappnade av. De smådjur som skrämts upp av ryttaren kilade tillbaka till sina bon och tystnaden sänkte sig över skogen igen.

Hon vände sig om för att gå tillbaka in i skogen och möttes av silverglittrande päls och ett par rubinröda ögon.

Foto