Stämningstexter

I Labyrinten

Pojken slog ett slag rakt i ansiktet på sin bästa vän. Elden runt pojkens näve brände hans väns ansikte och hans vän skrek till av smärtan och höll sina händer framför sitt förstörda ansikte. Pojken motade bort det dåliga samvetet. Krossade den i sina tankar. Han hade inte råd att förlora det här.

Lucianos ord ringade i hans öron när han sprang vidare i labyrinten. " Den som hittar till diamanten först får ett bra pris. Man får välja. Endera släpper vi fri dig eller så släpper vi fri en person du själv väljer ska släppas. Varken jag eller mina Gråriddare ska ta upp jakten på den person som släpps fri. Den enda utmaningen är djungeln mellan er och närmsta stad. Det är ett löfte jag ger er."

Och Luciano ger inga löften lättvindligt. Det hade pojken lärt sig under sin tid i Månborgen. Luciano håller alltid de löften han ger. Pojken såg sin blonda lillasyster framför sig. Hon hade blivit kidnappad på samma gång Gråriddarna hämtat upp honom. Pojken bet ihop käkarna och sprang snabbare. Han gjorde det här för henne. När han kom runt hörnet såg han piedestalen med diamanten. Men en annan av de tävlande kom runt ett annat hörn på samma gång. En liten brunhårig flicka. Han visste vem hon var, han hade tyckt hon var söt första gången han såg henne. Hon hade jordmagi. När hon såg honom svor hon till och sände en vinranka mot honom som försökte slingra sig runt hans ben. Men han brände lätt upp vinrankan med sin eldmagi och flög på henne. Hon kämpade som ett vilddjur och försökte sticka honom med en liten dolk hon fått någonstans ifrån. Han bände loss dolken ur hennes hand och utan att tänka efter körde han den rakt in i hennes mage. Chocken i hennes ögon fick honom att förstå att hon inte förväntade sig dö här, men av någon anledning brydde han sig inte. En känslokall ignorans hade smugit sig på honom utan att han vetat om det, under de månader han varit i Månborgen. När han greppade diamanten började de höga häckarna rasa runt omkring honom och kvar på borggården fanns bara människor. Flera Gråriddare stod utefter väggarna och resten av de som skickats in i labyrinten var utspridda runt honom. Han såg åtminstone två döda kroppar och flera var medvetslösa. Många jämrade sig av smärta, endast tre var på fötter ännu. Han medräknad. Gråriddarna började föra bort de andra runt honom. Luciano kom sakta gående mot honom med ett snett leende på läpparna.

"Inte så dåligt måste jag säga." Pojken stirrade kallt tillbaka. "Släpp nu min syster. Jag vann priset. Jag vill att min syster ska släppas fri." Luciano såg på honom. "Är du riktigt säker?" Pojken nickade. Luciano höjde handen och en Gråriddare öppnade en dörr och pojkens blonda syster kom utspringande och rakt i pojkens famn. Han kramade sin syster och viskade förklarande att hon nu skulle ge sig av hem. Hon nickade tyst. Tiden i Månborgen hade gjort henne hård. Han gav henne en kyss på pannan och hon sprang iväg ut genom porten. Över bron och in i djungeln. Han såg länge efter henne och Luciano ställde sig bredvid honom. Han vände på huvudet och de klarblåa ögonen såg in i pojkens bruna. "Kom ihåg det här. Du kunde välja vem som helst. Du valde din syster. Du. Ditt val." Pojken nickade sakta och Luciano såg att han förstått. Luciano vände sig om och såg på den närmsta Gråriddaren. "Zaid, släpp ut vargarna."

Budbäraren

Vägen är ojämn men gråriddaren manar ändå på sin häst. Himmelen har börjat mörkna och framför hästen tornar djungeln upp sig i horrisonten. Även om gråriddarens blick är riktad mot djungeln så är hans tankar hos brevet i sadelväskan.

Ryttaren blev tillsammans med några av de bästa riddarna i Månborgen utvald att följa med Luciano på hans uppdrag. Det enda de fick veta när de gav sig av var att de skulle leta efter ett väldigt unikt pergament och att detta pergament borde ligga gömt någonstans söder om djungeln. Länge hade de nu letat efter det som Luciano suktat efter och här om dagen fann de det. Pergamentet låg gömt i en gammal övergiven stuga belägen en dagsmarsch söder om Zuba. Under golvbräderna fann de ett magiförstärkt skrin och när väl magin var bruten så kunde Luciano tyda skrifterna i pergamentet. Han verkade nöjd med det de hade hittat, sade att det här är precis den del de letat efter. Sedan sände han gråriddaren tillbaka till Månborgen tillsammans med ett förseglat brev.

Ryttaren känner hur hästen vacklar till, troligen av en mindre grop i vägen. Rörelsen får ryttaren att åter fokusera på nuet. Han ser djungeln närma sig och känner hur sadelväskan rör sig bakom honom i takt med hästen. Ryttaren tänker att även om Luciano sände ett skriftligt bud till Zaid så var ändå instruktionerna klara: "Ritualen är redo, nu behövs det bara några frivilliga".

Rymningsförsöket

Fångarna hade hållit sig lugna i flera dagar. De två kvinnorna, Furst Zaids fru Alenna och hans dotter Alys satt i en av vagnarna och diskuterade viskande med varandra. Och i den andra vagnen satt den mörka sinhton och mumlade något åt Kaptenen som stod och petade lite på en av burarnas stängslen. Gråriddaren rynkade på ögonbrynen. Vad hade Kaptenen nu för sig för rackartyg? Han brukade inte kunna vara tyst sådär länge utan att ha något fuffens på gång. Gråriddaren red närmare. Sinhton upptäckte honom och svor till och Gråriddaren hörde hur han sade till Kaptenen: "Ska du göra något, ska du göra det nu." Gråriddaren svor själv till och ropade ut en varning till de andra gråriddarna. Kaptenen flinade åt Gråriddaren och frös en av stängerna till is och slog till den. Den knäcktes som en torr gren och Kaptenen gled ut genom hålet som skapades och plötsligt höljdes Gråriddaren in av en tjock, böljande dimma. Han såg en mörk skepnad bredvid hästen och plötsligt kände han hur sadeln blev hal som såpa. När han hörde hur en hand gav hans häst en smäll så att den stegrade sig, så hade Gråriddaren inget annat val än att dra ut fötterna ur stigbyglarna och han ramlade ner på marken. Svärande steg han mödosamt upp och började haltande ta sig framåt, för finna något han kunde orientera sig från. Han fann strax buren Kaptenen och sinhton befunnit sig i och eftersom dimman sakta börjat lätta så fann han den tom. Han lokaliserade snabbt var den andra vagnen borde befinna sig och han hastade sig dit. Fursten skulle inte vara glad ifall hans dotter och fru också hade försvunnit. När han närmade sig vagnen såg han hur sinhton med koncentrerad min försökte dyrka upp låset till buren. Gråriddaren drog sitt svärd och haltade snabbt fram mot sinhton. Zaids dotter som stod vid dörren höjde ögonen och hann bara ropa: "Akta dig!"  åt sinhton innan Gråriddaren anföll. Sinhton kastade en snabb blick bakåt och duckade. Bredsidan av klingan träffade sinhton på axeln och han ramlade ner på marken och sparkade ut mot Gråriddarens ben. Sinhtons fot träffade ett av Gråriddarens blåmärken och han svor högt av smärtan. Men tumultet hade lockat till sig flera gråriddare och ett par dök upp ur dimman och grep tag i sinhton. Gråriddaren såg på Furstens dotter. "Backa bort från dörren eller så lägger jag en dolk i axeln på din vän här." Hon såg mot sinhton som försökte ta sig loss från de andra gråriddarnas grepp och backade sedan till andra sidan av buren. Gråriddaren öppnade dörren och sinhton blev inkastad.Dimman hade lättat ännu mer och Gråriddaren såg sig om. Nästan alla  gråriddare befann sig på marken och de flesta såg ut som de också hade blivit kastad av sina hästar. Den unga byspojken Lord Skylar hade släpat med sig hade fått i uppdrag att samla in alla hästarna,  medan resten koncentrerade sig på Kaptenen som högljutt berättade vad han egentligen tyckte om gråriddare. Hans liknelser involverade väldigt många fula ord. Fursten satt själv tyst på sin svarta hingst och såg på Kaptenen som kämpade mot gråriddarnas grepp. Plötsligt sparkade han Kaptenen i ansiktet så att han tystnade. "Bättre." muttrade Fursten och upptäckte Gråriddaren som kom från kvinnornas vagn. "De andra?" Gråriddaren haltade fram till Fursten. "Kvar i sin bur. Lade dit sinhton också tills den andra buren är lagad igen." Fursten nickade nöjt. "Bra. Nu. Ska vi se vad vi ska göra med den här rymlingen." Fursten granskade Kaptenen. Sedan vinkade han till sig den unge byspojken som just kom tillbaka med tre hästar. Fursten steg ner av hästen och pojken kom fram till Fursten. "Pojk, vad har du hört om Drakryttare? Pojken sneglade på Kaptenen. "Att de är farliga och kan bli maktgalna på grund av sin kraft." Fursten nickade. "Och vad för uppfattning har du fått av Kaptenen här?" Pojken bet sig i läppen men svarade till slut. "Att han gärna missbrukar sin kraft när han får möjlighet till det." Fursten nickade igen.  "Du ser vart det kommer att leda. Kaptenen håller på att förlora mot sina krafter och får han hållas blir det bara värre. Det är vår uppgift att göra något åt det. Att få tämjd deras krafter så att de kan tjäna Gråriddarna och tjäna världen. Men för att göra det så krävs det mod. Av både dig och mig och dina kamrater inom Gråriddarskrået. För drakryttarkrafterna kommer att kämpa emot, ta över drakryttarens sinne, förvandla den syster, bror, dotter eller son som man en gång känt, till något som är en fara för världen. Man måste göra saker man inte vill. Man måste uppoffra vissa känslor, skjuta bort dem, för allas bästa. Elydric, min egen dotter är drakryttare och jag tänker kämpa in till döden för att få tämjd hennes drakryttarsinne så att hon igen kan bli min dotter och stå vid min sida som gråriddare, där hon hör hemma. Vill du hjälpa oss i vårt uppdrag, min pojke? Och kämpa för att göra världen till en bättre plats?"  Elydric såg på Fursten och nickade. "Bryt då ett av Kaptenens ben. Man kan inte rymma ifall man inte kan gå." Elydric tog ett tveksamt steg mot Kaptenen. "Kom ihåg vad jag sa, det är inte Kaptenen utan drakryttarkrafterna där under som bestämmer. För att nå till Krafterna måste vi bryta sinnet. Det enda som krävs, Elydric, är ditt mod och en vilja av stål. En vilja att rädda världen."  Gråriddaren som hade stått bredvid och hört på, tog tag i en kraftig gren och gav den till Elydric. "Det är som hemma, när du hugger ved. Bara slå till, pojk." Elydric såg på Gråriddaren och sedan på Kaptenen som kämpade emot de andra gråriddarna som försökte hålla kvar ett av hans ben på en nedfallen stam. Elydric drog ett djupt andetag. "För min familj och för världen." Och så slog han till. Gråriddaren flinade när han hörde Kaptenens ben knäckas och vrålet av smärta.

Foto