Flodländernas historia

Under tiderna före det stora världskriget styrdes flodlandet med fast hand av konungaätten Ebondagger. Det berättas att Kung Raymond Ebondaggers elitförband "De hundra riddarna" såg till att varje dekret och order som kungen utfärdade blev verkställt till punkt och pricka. Den vise häskaren åtnjöt folkets respekt och beundran. Goda var de tidernerna av överflöd och välfärd. Men säg det som varar förevigt.

När de första av Demonens mörka horderna från söder 1032 EGS. började välla in i flodlandet bjöd Ebondagger och hans folk dem hårt motstånd redan från början. Men trots att de slogs som lejon kunde de inte hålla tillbaka fiendens oräkneliga stridande massa. Då vände sig kungen sig mot den ända makt stark nog att kunna bjuda motstånd, nämligen kungen av nordländerna, Kung Richard av Eldarodd. Historien känner honom som Richard den Store.

Richard hade ingalunda legat på latsidan när han först varskoddes om det kommande hotet. Han visste att de styrkor som nu ockuperade stora delar av södra flodlanden endast var en förtrupp för den betydligt större armén som marscherade bakom. Och den armén var av ett like aldrig tidigare skådat. Det var bara en tidsfråga innan de skulle ta hela flodländerna och samla hela hären inför en sista kraftmätning om hela världens herravälde. Bäst var således att decimera deras antal innan de nådde den stora världsdelaren Omenfloden (vilken var och är gränsen mellan flodländerna och nordlanden ännu idag). För att kunna göra det hade Kung Eldarodd gjort allt i sin makt för att förbereda. Han hade bett böner, låtit alla smeder smida vapen och värvat varje man och kvinna som kunde bära vapen. Han hade också lyckats sluta förbund med alverna och de vilda sjöfolken, avsluta grälet med dvärgarna och till och med få löften om understöd från självaste jättarna. Nu slöt han även allians med Kung Ebondagger.

Utan att gå in på detaljer i det stora kriget bör sägas att flodländerna mycket riktigt erövrades helt och hållet, tvingande Kung Ebondagger och vad som var kvar av hans folk och armé norrut. Vid det monumentala världsavgörande slaget vid Aberions kittel i mellersta Nordlanden möttes således Demonens styrkor och Världsalliansens samlade arméer. Vi vet utgången av den striden även om vi inte ens i våra vildaste fantasier kan förstå hur många som offrade sitt liv under de 7 avgörande dagarna som slaget varade. Det berättas även om hur det på natten till den 5:te dagen uppstod stor uppståndelse och kaos när en enormt stor demodim i skydd av mörkret landade mitt i Kung Ebondaggers läger, dräpte livvakterna och kidnappade den överrumplade kungen. I förtvivlan kunde kungens soldater bara se på när deras härskare bars bort i riktning mot fiendens läger i händerna på den flygande demonen. Detta var det sista någon någonsin fick se av Kung Ebondagger.

Det var ett hårt slag för alliansen, men ingen hade tid att begrunda förlusten, ty den tillfälliga andningspaus man fått i stridigheterna skulle snart ta slut och då skulle man behöva nya underverk av de redan sedan länge utmattade och nu ledarlösa flodlandssoldaterna. Kung Eldarodd steg då fram och i ett hett tal lyckades han vinna över soldaternas förtroende och uppmana kämparglöd. Striden fortsatte i ytterligare två dygn och tillslut kom de Allierade arméerna att stå som segrare. Världen var räddad.

Nu återstod det mödosamma arbetet att återuppbygga och reparera de skador som det stora kriget vållat. Flodlandet var det som drabbats värst av alla. Allt var i ruiner och marken var skövlad, samtidigt som farliga eftersläntrare av den besegrade mörka armén fortfarande dröjde sig kvar här och var. Till råga på allt var kungahuset Ebondagger fullständigt utplånat och ingen fanns kvar som kunde kräva kronan.

I detta läge gjorde Kung Eldarodd den Store så att han helt enkelt lade anspråk på länderna. Mot hans nu nästan gudlika auktoritet som segrande härskare var det ingen ens övervägde tanken att protestera. Kung Eldarodd visste dock att hans gamla rike var sargat även det. Organiseringen av återuppbyggnaden skulle ta all hans tid i anspråk och han behövde själv tid att sörja sina söner som fallit i Aberions kittel. Således delegerade han ansvaret och styrandet av flodländerna till sina åtta närmaste generaler.

Dessa kom att dela in flodländerna mellan sig och fick av kungen titlarna hertigar. De rensade upp och byggde nytt, lät åkrarna välsignas och planteras om och organiserade den styrande makten i sina domäner såsom de fann för gott. När de dog tog deras söner över och så kom flodlandet att förbli uppdelat i flera mindre självständiga länder. Med tiden glömdes det bort att flodländerna var en del av det Eldaroddska riket och folk antog att hertigarna alltid varit de som styrt. Osämja kom att nässla sig in i ländernas förehavanden med varandra och små, ofta i sig obetydelsefulla händelser, kom att eskalera i öppna stridigheter. Borgar byggdes för att bevaka gränserna och den starkes lag blev den styrande normen för hertigarna. Idag har flodländernas stridslust blivit ett begrepp i sig.

Hur har man ihjäl 20 flodlänningar? Man ger dem varsitt svärd och låter dem välja ledare...

Foto