Klädsel i Flodländerna

Följande gäller enbart vanligt normalt folk, ej förmögna som har möjlighet att följa allsköns trender och köpa vilket tyg de än önskar. I Nordländerna har de vanliga människorna råd med lite bättre kläder av bättre tyger.

Det första man bör inse gällande flodlandsbornas klädsel är två saker. För det första är vädret fuktigt och emellanåt kallt. Följaktligen har flodlandsborna en förkärlek för många lager kläder, eftersom man då alltid inomhus kan ta av sig de yttre kläderna och fortfarande vara torr undertill. Få människor rör sig utan någon form av mantel eller lång ytterkappa utomhus.

För det andra är vanliga människor allt annat än förmögna. För att finansiera de ständiga krigen upptas höga skatter från folket, vars inkomst inte är särskilt hög till att börja med. Därtill är den flodlänska valutan mindre värd än t.ex. Nordlänska Eldarondaler. Tyget som används är oftast strävt och hårt för att tåla slitning. Det är inte heller ovanligt att kläderna blivit lappade många gånger eller att de är sydda av gamla avlagda plagg. En vanlig syn bland resande på vägarna är de såkallade lappmantlarna, vilket är precis vad det låter som.

Gällande klädsnittet är det mycket beroende av varifrån du kommer. Det finns inte en enda urskiljbar stil gällande hur man sytt sina kläder, utan det är mestadels såsom man personligen tycker det vore mest praktiskt och vackrast. Det som har större betydelse är färgerna på ens kläder.

Färgargillet har, liksom alla andra större gillen med självaktning, sitt huvudkvarter i tvillingstäderna Manderon-Randeron. Där finns de enorma färgstugorna var det mesta av all Nordlandens och Flodländernas tyg färgas och skickas vidare med skepp eller kärror.

Ämnena och tricken som används för färgningen är hemligheter som färgargillet vaktar avundsjukt mot utomstående. Just Leordiss blåa och gula färger i de rätta nyanserna fås ingen annanstans. Färger är viktigt eftersom de visar ens tillhörighet. Folk som har råd med dem visar att de antagligen är högre uppsatta eller åtmistone har kontakter uppåt. Ifall någon sådan person skulle komma till skada löper den ansvarige stor risk, ty det är inte omöjligt att bepansrade ryttare kommer ridande med hämd i sinnet därefter. Således är färgen ett slags skydd. Det är också inofficiellt ett sätt att visa att man är ärbar och hederlig. Krigare som tjänstgjort i 10 år har rätt att bära ett blått/gult tygstycke vid sitt bälte. Sådana män respekteras eftersom de är veteraner och troligen mycket skickliga i bruket av vapen.

Kvinnor med blått och gult i Leordiss kan oftast gå relativt trygga på gatorna i de större städerna. Är de dock högt uppsatta eller viktiga eller av rik släkt är det dock vanligt att de åtföljs av väpnad eskort. Kidnappning är tyvärr inte alldeles för ovanligt. Lösensummorna är ofta höga.

Färgen svart är tvärtemot vad man kunde tro inget tecken på rikedom. Visserligen om man skulle vilja färga sina plagg svarta hos färgargillet skulle det (bokstavligen) kosta skjortan. Detta beror dock på att färgargillet aldrig skulle sänka sig till att använda sotrot vid sina färgningar. Vanligt folk har däremot inga sådana moraliska hinder. Det är dock lätt att se skillnaden mellan de två svarta. Den dyrare är betydligt mörkare och kan ge en glänsande yta, medan sotroten snabbt mattas av och ser blek ut. Färgen svart är heller inget tecken på förmögenhet i Nordländerna, eftersom sotrot även där används av de fattiga.

Sotrot är ett vanligt ogräs som växer i dikeskanter och i snårskog. När roten krossas kan man hitta becksvart sörja med hjälp av vilken allt kan färgas svart. Nackdelen med det hela är att färgen vanligtvis inte håller i sig särskilt många tvättar, utan reduseras till smutsgrått relativt snabbt. Därtill släpper den av sig på andra kläder, vilket i slutändan inte ger ett särskilt vackert resultat. Att bära svart visar i allmänhet att man endera är väldigt fattig, eller också (eftersom smugglare, tjuvar och mördare använder plagg som inte skall synas i mörkret) att man är någon av tvivelaktig härkomst och möjligtvis med ohederligheter i sinnet. Det är ingen slump att folk som skall hängas oftast iklädes helsvarta kläder. Dessa kallas ”syndapläde” och har en huva som dras över den dödes huvud efter hängningen. De fungerar sedan som liksäckar i vilka de hängda begravs. Inga kistor ödslas på mördare och banditer.

Andra färger är vanliga också, men man bör dock se upp med att klä sig i grannhertigdömenas färger eftersom detta kan medföra missuppfattningen att man är förrädare eller liknande.

Andra hertigdömenas färger:

  • Reyka - Rödrosa och blått
  • Sarkáron - Vitt och rödrosa
  • Leordiss - Blått och gult
  • Bromtan - Brunt och orange/beige
  • Kallanok - Lila och vitt
  • Werekwan - Gult och svart
  • Garamdien - Grönt och orange
  • Rakmahrem - Svart och vitt

Enbart att bära dessa kombinationer i olika kläder är inte att väcka misstanke, men en mantel med någon av dessa kombinationer betyder redan någonting...

Nordlandens arméer är utrustade med blodrött, liksom även Zordacs anhängare. Ifall man bär en blodröd mantel i flodländerna är det ungefär som att skrika högt att man äger pengar (Nordländernas valuta är alltså starkare än Flodländernas). Det är också kungens färg. Annars använder man inga speciella färger i Nordländerna.

Draköarnas färg är vinröd, vilket också är den färg som drakdräparguden Zeldans anhängare använder på sina kläder. Deras kläder är oftast broderade med ett drakmönster någonstans.

Det hårdföra sjöfararfolket från nordvästra kusten, vid städerna Gwindhorn och Kerg, klär sig oftast i läder och grått. Härdade mot kyla är det inte alls ovanligt att de går med överkroppen bar, speciellt i sommarhettan.

Från södra ökenområdena kommer handelsmän klädda i färgranna lössittande sidenkläder och virade tygstycken kring huvudet. De har oftast sandaler på fötterna. Eftersom de oftast fraktar exotiska varor är deras ankomst något man verkligen ser fram emot.

Foto