Folket Kenoi - Del 3

Det fredade livet

Kenoi är ett fridens folk. Vi är av naturen och ska leva i ett med den. Eftersom naturen är vår moder bör vi inte skada henne, varken i tanke eller i gärning. Vi väljer att istället tänka efter vilka vägar det finns att gå. Ska vi välja våldets väg, eller ska vi välja harmonins och balansens väg? Hur mycket glädje utvinns av att slå sig fram i livet? Vi ser på naturens rofyllda andning, vi anar dess varma och goda själ. Vi förstår att naturens väg är en väg av fred, där en hand inte höjs mot något eller någon, om detta inte är i enlighet med alltet och balansen.

Vi väljer en väg av frid. Dock är vi också medvetna om de andra vägar som finns. Vi har sett världens gång genom naturen vi lever i. Vi har sett hur annat än väder och vind ärrat trädet och stenen. Vi har sett eld komma från himlen och klyva marken i raseri. Vi har sett kamper mellan djur som varit på liv och död. Vi ser allt detta men själva har vi valt en väg där inget levande skadas, om det inte är menat så, för naturens skull.

Som folk av naturen strävar vi att leva i ett med den. Denna enighet kan delas endast med naturen själv, den som finns runtom oss. Vad som finns bortom detta är inte vår angelägenhet. De andra varelser som också bebor detta land lever inte i ett med naturen och vi har inget med dem att göra.

De är ett fredligt folk, det är sant, men jag har en känsla av att detta... inte så att det bara är för syns skull, de tror verkligen på fredliga metoder, men emellanåt är deras inställning så snäv. Det finns inget som uttrycksfrihet, cencuren sitter djupt inne i märgen på dem. De tänker inte överhuvudtaget utanför sin egna, lilla värld. Det är detta som skrämmer mig, om det kommer någon utifrån som har andra tankar. Hur långt är de beredda att gå för att bibehålla sin värld? För mitt öga dansar ännu flamman, vild, rasande, omättlig...

Det är tabu att skada naturen, så mycket är klart. Aldrig nämns med ett ord utnyttjande av naturen. Inte så att det inte skulle förekomma, men de drar sig verkligen i det längsta för att gå så långt. Varje gång de skall jaga eller bryta kvistar till eld eller till boplatsen, går detta via Viskaren.

När jag ser på detta folk och försöker att lägga dem bredvid en vanlig man av Narg, framstår detta i sanning märkliga folk som synnerligen inåtvända. Jag är inte säker på vad det är i deras kultur jag ska tillskriva detta drag, men någon sorts samband finns det i deras tänkande om fred och balans och i deras slutna beteende mot världen. Kanske är de rädda för att balansen ska rubbas, att den kaotiska, brutala värld som jag kommer från ska rubba den balans och kontakt Kenoi har med naturen. Eller så ligger det undermedvetet hos dem, de är rädda att komma i kontakt med något som är dem främmande.

Det är så som jag minns dem den första tiden jag var hos dem, innan min status övergick från främling till någon sorts hedersmedlem av deras grupp. Slutna mot världen.

Fördelat arbete

Vi föds till vad vi är och ingen av oss är lika. Det finns inget som kan ändra på det, och vi tar emot vår roller med tacksamhet. Precis som vi föds till kvinna och man, föds vi också till olika grad. Vi är skapta olika och därför är vi också ämnade till olika uppgifter.

Frihet är vad vi värderar högst, friheten som världen bjuder oss, att röra oss fritt och göra vad än vi lustar under solens strålar. Frihet är en rikedom, en sällsam gåva. Friheten är vårt folks, Kenois skatt. Vi värderar den högre än allt annat och därför betalar vi också ett pris. De av oss som föds att tjäna betalar det priset, som deras mödrar gjort före dem. De köper hela vårt folks frihet genom sitt arbete, som de tilldelats av naturen. Detta är vad vi har fått av de som skapat oss, möjligheten att vara fri, och de av oss som tjänar för detta gör det med ödmjukhet och tacksamhet. Vi är alla tacksamma för den lott vi fått och för att vi är det fria folket under solen, ovan vattnet, mellan träden, av naturen.

På vilket sätt detta skiljer sig från mannens underkastelse är inte lätt att förstå. Om vi går tillbaka till skapelsesägnen så nämns där endast om att mannen skulle vara underkastad. Det borde innebära att denna klassuppdelning kommit senare och det finns målningar som berättar om hur folket uppdelades för att jobba för det gemensamma högsta målet. Sättet hur man ser på den bundna delen av folket liknar dock det till mannen till den grad att dessa blandats ihop. Därför är uppdelningen i praktiken könsstyrd, kvinnan står över och mannen under. Dock finns det individer som går över den gränsen och därav får jag en fyrdelad "klassuppdelning" som ser ut som följande:

  1. Den fria kvinnan
    Denna klass är i mindre grupper ofta den största, medan de större samhällena ofta har en lika stor andel eller majoritet av den lägsta klassen, bundna män. Alla fria kvinnor är tillåtna att delta på de dagliga rådsmötena och har rätt att säga sin åsikt. Denna klass är den styrande och jämlikheten och demokratin som folket påstår sig ha är den som existerar inom denna klass. De har sällan särskilt grova sysslor, men kan bra vara de som tänder och övervakar elden eller överser matlagningen.
  2. Den fria mannen
    Fria män är födda av fria kvinnor men eftersom man föredrar döttrar och jag vet att en del nyfödda pojkar aldrig får uppleva sitt förtryck mer än ett ögonblick, är denna klass ganska liten. Det kan vara svårt för den fria mannen att hitta sin plats, eftersom de existerar i ett mellanrum mellan de styrande kvinnorna och de förtryckta männen. Ofta finner de dock sig till ro med ett arbete som ger dem frihet men inte påverkar gruppens levnad alltför mycket. Olika former av hantverk brukar vara vanligt för dessa män.
  3. Den bundna kvinnan
    Kvinnor som inte har rätt att säga sin åsikt är inte vanliga, men de förekommer, och de föder vidare denna ställning. De är lika nedvärderade som de bundna männen, men det som skiljer dem från dessa är deras inbördes förhållande, där kvinnan givetvis står över mannen. I princip har de samma arbete men kvinnan är den som leder ifall flera arbetar tillsammans.
  4. Den bundna mannen
    De allra flesta män är inte fria, utan tvingas till hårt och enformigt arbete. De har inget att säga till om och säger faktiskt inte så mycket överhuvudtaget. Det är dock inte så att de skulle arbeta sig sönder och samman under en tyranni, utan det verkar ändå finnas ett lugn och en frid inom dem. Allt verkar i balans, fastän man förstås inser att detta är hemskt.

Nämnas bör väl att dessa klasser ingalunda är vedertaget bland folket självt och allting som jag tillskrivit de olika klasserna är bara som jag ser det. Det finns inget system för detta inom Kenoi. De skulle nog skratta åt mina försök att placera dem innanför förnuftets ramar. För dem är det nästan som att försöka tygla naturen, det är inte bara omöjligt utan snudd på hädiskt.

Foto