Stämningstext: Gömstället och förtvivlan

Klumpen i halsen var så tjock att hon knappt kunde andas. Det var hon bara tacksam för. Varje litet andetag lät ändå som en jättelik blåsbälg i en ekande smedja. Hon ville vara tyst som en mus, eller helst av allt bara försvinna. Hon var till och med rädd för att ljudet av tårarna som grumlade till hennes syn och sakta rann ner för de lortiga kinderna skulle avslöja hennes gömställe. Hennes och Leikas gömställe.

Skälvningar av okontrollerbar fruktan genomborrade hans magra överkropp och överfördes genom omfamningen till henne. Hon bet ihop tänderna allt hårdare för att de inte skulle skallra. Leikas seniga armar höll hårt om henne och försökte ingjuta en känsla av förtröstan. Hopp. Illusionen bröts dock av omfamningens hårdhet; förtvivlan i hans annars så ömma händer gick inte henne förbi. De skulle dö här sade lemmarna. De skulle dö en fruktansvärd död, inklämda som några pestbesmittade råttor i ett skitigt litet hål. Och ingen skulle bry sig.

Det värkte i hennes leder. De hade varit inspärrade i håligheten mellan golvets bärande bjälkar alltför länge. Utrymmet var dessutom för litet för dem. Hon kunde inte röra på sig om hon så hade velat. Smärtan i hennes kropp överskreds dock av smärtan i hennes hjärta. Tänk om det här var slutet? Tänk om hon faktiskt skulle dö här? Tänk om hon aldrig mer skulle få skratta åt Leikas utspretande öron och morgonrufsiga hår?

Ljudet av röster slingrade sig ner mellan golvplankorna. Bekanta och främmande röster. Hotande, farliga främmande röster. De var ännu kvar.

"Gå igenom alla skåp igen, och kolla väggarna!", befallde en barsk röst. Detta efterföljdes av några bifall och skramlet av bråte som obetänksamt skyfflades ner på golvet. "Är ni riktigt säkra på att de inte gömmer sig här?! Leika son av Seinar och Ani dotter av Penlyr!"

En skarp smäll hördes och en kvinna gav ifrån sig ett gråtfyllt skri. "Har ni faktiskt inte sett dem?!" Snyftningar. "Ni vet vad som väntar er om ni ljuger för mig!", fortsatte den hårda rösten, nu rytande. Hopklämd i gömstället under golvet visste Ani åtminstone vad, som skulle vänta dem om de talade sanning. Hon hade hört vad som gjordes åt familjer som hyste efterjagade brottslingar. Inga snabba hängningar för dem inte. Köttyxor, krokar, spikar, släggor... Krossade ben och utslitna tarmar.

"De finns inte här och vi har inte sett dem! Snälla, lämna oss ifred, vi har inte gjort något fel!", bönade och bad den bekanta rösten av farbror Talnon för tionde gången. "Vi är laglydiga Erimare och det här är mitt krukmakeri. Vi är inga tjuvar och vi har inget med såna att göra! Jag ber er min herre, lämna—"

"Håll käften din skalliga gris!" En smäll till. Två. Tre. Jämranden.

Fyra.

Ani trodde att hennes bröstkorg skulle vända sig ut och in. Hennes farbror skulle tjalla på dem om han blev torterad! De skulle dö, de skulle dö, de skulle dö, dö, dö, dö... Deras lilla fristad fylldes av den stickande lukten av urin. Krokar, spikar, släggor... Galla stöttes upp i Anis mun och hon skulle ha kräkts om hennes innandöme inte varit förstenat av skräck. Utslitna tarmar, urgröpta ögon, dö, dö, dö... Prisjägarna skulle föra iväg hennes farbror med fru. Hon och Leika skulle bli lämnade under golvet och ingen skulle hitta dem eller släppa dem fria. Aldrig någonsin. De skulle svälta ihjäl. De skulle törsta ihjäl. De skulle kvävas ihjäl på sina egna spyor. De skulle ligga och drunkna i sin egen avföring. Ingen skulle hitta dem. Ingen skulle släppa dem fria. De skulle ruttna bort. Tusenfotingar, baggar, kackerlackor, flugor och maskar skulle äta upp dem. De skulle förvandlas till en hög med skit och de skulle aldrig ens skymta Gudarnas Strand.

Det här var deras kista.

En dörr slogs upp med ett brak. "JELINA OCH HENNES MÄN HAR HITTAT EN I GRANNHUSET! Kom och se! Det är en som heter Lorra, hon är släkt med den där Smi, tjuvledaren! KOM!" Detta från en ny röst, som försvann i ett lustfyllt, förväntansfullt skratt lika snabbt som den kom.

"Mmmm..." Ett ögonblicks tystnad. "Nå, låt gå då. Grabbar, sluta leta. Vi går och har roligt med den här Lorra istället. Här finns ändå bara slappt och hängigt kött!" Ett spott. "Du gubbe. Jag vet att de är här nånstans och gömmer sig. Jag vet att ni två gamlingar har sett dem och hjälper dem. Akta mina ord. Jag kommer att hitta dem, och om jag gör det i den här svinstian... ja, behöver jag säga mera? Du vill ju din kossa det bästa och nästa gång är jag kanske inte på lika gott humör."

Ani skämdes över den tacksamhet hon kände då männen gav sig av. Hon och Leika skulle få leva ett tag till, tack vare en yrkesväns missöde, för att inte tala om vännerna som hjälpt henne. Ani ville inte tänka på vad som skulle hända åt dem, men hon kunde inte stoppa bilderna. Sågar och sprutande blod...

Golvplankorna lossades efter en evighet av väntande. Då hon och Leika på styva ben åter kunde träda ut i ljuset, såg hon det genast i sin farbrors ansikte. Det var slut på smygandet undan förföljarna. Slut på att krypa in mellan väggar, golv och tak. Det var slut på att gömma sig hos släkt och vänner i Erima, men framför allt; det var slut på att utsätta dem för livshotande fara. Ani kunde inte längre lita på sin farbror, fastän hon hade velat det. Nästa gång skulle han avslöja dem. Det stod skrivet i hans blick. Han hade inget val, och det hade inte Ani eller Leika heller.

Det var dags att fly.

Foto