Livets gilla gång...

Nya farvatten, nya möjligheter. Först bör ett besök avläggas till en större hamnstad. Semester så att säga. Det brukar gå skrattretade lätt att få sålt diverse exotiska föremål från främmande länder, och sedan är det bara att leva livet. Efter en vecka eller två börjar det bli dags att tänka på avfärden. Vid det här laget har eventuella (läs: ofta förekommande) myterier redan ägt rum, och besättningens sammansättning har antagligen arrangerats om en aning. Det är bara att leva med det. Det nya befälet planerar vilka nödskaffenheter som bör inhandlas före resan kan fortsätta, och när allt är avklarat kommer sig skeppet så småningom iväg.

Nu gäller det att hitta en passlig ö att slå upp läger på. Ön skall med fördel ligga överdrivet långt från fastlandet, och ju mer gömd den är, desto bättre. Gärna får ön befinna sig i ett svårnavigerat område, med mycket grynnor och rev. Ett Dheraiskepp brukar inte ha några svårigheter med att ta sig fram på dessa ställen, men evetuella förföljare brukar oftast ge upp efter en ordentlig spricka i skrovet. Ön skall vara så pass stor att det finns ordentligt med trävirke, vilt och andra förnödenheter att tillgå för en längre period. Det är inte värt att nöja sig med första bästa. Låt det ta sin tid och vänta tills den perfekta ön dyker upp. Förr eller senare kommer den att göra det.

Alla hjälper till med att slå upp lägret. Befälet ser till att allt går smidigt och att ingen slöar. Lägret skall hållas så undanskymt som möjligt. Vid första ögonkastet skall det inte gå att se att ön är bebodd. Detta gäller även skeppet. En undangömd vik är att föredra, men i värsta fall kan man ankra skeppet vid en närliggande ö, där bättre möjligheter för undangömning förhoppningsvis finns. När allting är färdigt på ön är det dags att börja planera hur plundringsräderna skall gå till. Vilka stannar och vaktar lägret? Bör man sända ut några spanare först? Oftast seglar man ut mer eller mindre på måfå, för att därefter börja sin jakt på ett lämpligt offer. Kanske snappade man upp något tips i staden, vilket förenklar saken en hel del. Men, här igen, låt det ta sin tid. Förr eller senare kommer ett lämpligt fartyg att dyka upp. Det finns antagligen lika många anfallsstrategier som skepp. Det är bara att välja och vraka. Ett Dheraiskepp förlorar sällan en strid. Delvis beror det på en förmåga att välja rätt offer, delvis på överlägsna strids- och navigeringskunskaper.

Skeppet återvänder till ön vid strategiskt utvalda tidpunkter. Ibland för att man seglat åt ett väderstreck alldeles för länge utan att ha stött på ett enda fartyg, ibland för att man stött på alldeles för många. Man gör klokt i att inte anfalla många skepp i rad utan att dra sig tillbaka till ön emellanåt. Detta eftersom rykten om plundringståg snabbt sprider sig om ovanligt mycket vrakdelar börjar flyta omkring på havet. Några veckors uppehåll brukar göra susen.

När lastutrymmen blivit fyllda av plundringsgods är det dags att ge sig av mot nya farvatten. Nu gäller det att segla ikapp, och förbi, sitt rykte. Det är viktigt att se till att den hamnstad man besöker inte fått några närmare uppgifter om ens framfart. Lyckas man med detta kan man tryggt segla in i hamnen och göra sig av med sina välförtjänta dyrbarheter.

Längden på denna ruljans, från en stad till nästa, varierar stort. Det kan röra sig om allt från några månader till ett år. Allt beror på hur långt ut man seglar i jakt på en passlig ö, hur frekvent man plundrar, hur länge man stannar på ön mellan varven och på vilken stad man väljer att anlägga vid när ens lastutrymmen är fulla.

Det är ett liv som alla andra.

Foto