Stämningstext: Smugglaren

Han är sen igen, tänkte Irven och slängde irriterat vasstrået han tuggat på till marken. Hur svårt kunde det vara att räkna rätt färdtiden från Remlý? En häst och en vagn påverkades ju varken av tidvatten eller varierande vindar; element som Irven varit tvungen att beakta då han navigerat sin skuta från Vesz Almâk till smuggelviken han nu befann sig i. Skutan låg ute på djupare vatten några hundra steg från stranden där två roddbåtar dragits upp. Frakten, bestående av sex stora kistor, var uppstaplad vid trädlinjen och bevakades av fyra besättningsmän. Liksom smugglarkaptenen, började även de bli irriterade. Ardak var verkligen sen.

Det borde ha varit högsäsong för alla smugglare, men Irven hade fått betala ett saftigt pris för godset han fraktat från smuggelön. Många smugglarkaptener hade varit i tillstånd som närmast kunde beskrivas som panik. Vargaklanen arresterade allt fler smugglare på land, de flesta genom tjallare och svek. Ute på haven ruvade en annan, ny fara. Pirater. Varifrån hade de kommit till dessa vatten? Vem var de egentligen? Varför var Lupa så ihärdig? Såg hon inte vilken effekt hennes ageranden hade på all handel i Narg? Dessa och många fler var de frågor som slängdes till höger och vänster på ön, medan det begränsade utbudet såldes till skyhöga summor. Det var nätt och jämt att lasten var värd mödan. Ardak är nog tvungen att punga ut med lite mera om han vill ha sitt papper och sitt Sorgelyft. Vi lever i ett allt sämre marknadsläge.

Irven och hans besättning hade klarat sig undan sjörövarna på färden mot fastlandet, men två dagar sedan hade de stött på vrakdelar guppande på de skumkrönta vågorna. Medan hans besättning fångade upp plankor som kunde användas till egna reparationer, hade Irven fiskat upp ett litet träskrin. Dokumenten som det innehöll bekräftade att det varit ett smuggelskepp. Kapten Nera hade visserligen varit en konkurrent, men också en vän. Hon hade varit en godhjärtad kvinna, som Irven bland annat delat många romflaskor med medan de övervintrat på en lönnkrog några år sedan. Det var givetvis möjligt att hon råkat i klorna på en av Lupas skutor, men de brukade inte sänka smuggelskepp. Beslagtagning var lönsammare.

Det rådde ingen tvekan om det – Sjörosen hade sänkts av pirater.

Kanske jag borde lägga av med smugglingen, funderade Irven medan han reste sig från stenen han suttit på och vände stegen mot det väntande manskapet. Riskerna börjar vara höga. Men vad skulle jag göra? Sälja skutan och öppna en handelsbod i Erima? Gifta mig med en fertil kvinna av respektabel släkt? Uppfostra små prinsar och prinsessor? Bli en laglydig medborgare under Lupas toffla? Irven småskrattade för sig själv. Arká förbjude! Jag skulle antagligen hänga mig av leda.

Besättningsmännen – två män och två kvinnor – steg upp när Irven kom fram till dem. De nickade kort mot kaptenen, redo att höra hans order.

"Vi ger Ardak en timme till. Sommarnatten är varm, det är inte för ljust ännu och den här viken ger ett bra skydd", sade Irven och tittade menande ut mot skeppet som låg förankrat i vikens mitt. Samtidigt hördes de första ljuden av frustande hästar och gnisslet av vagnshjul. Inte långt senare hade en robust vagn dragen av två bruna hästar kört fram till dem och en beklagande Ardak mödosamt stigit ner från kuskbocken.

"Du tog sannerligen god tid på dig", sade en surmulen Irven genom sammanbitna tänder.

"Jag ber... jag ber hemskt mycket om ursäkt Irven, men det fanns inget jag kunde göra... På riktigt. Smeden hann inte sko min andra häst och jag hade svårt att låna en istället...", svarade Ardak med en hjälplös stämma och torkade sin panna med en trasa.

"Hmpf, nå, det må vara. Då du äntligen är här kan vi gå till affärerna med det samma. Det var svårt och kostsamt att få tag i allt du ville ha. Oroligheterna du vet. Allt finns dock där". Irven pekade mot kistorna och beslöt sig för att ta en liten risk. "Det är ditt, men priset har höjts med en tredjedel. Mitt enda och sista erbjudande."

"Eeh, ööh, visst... en tredjedel... avgjort.", sade Ardak osäkert och kastade en blick mot skogen.

Irven kunde inte tro sina öron. Ardak hade gått med på det! Han skulle trots allt göra en präktig vinst på smuggelgodset! Det var definitivt inte dags för honom att sluta smuggla ännu.

Sen blev han misstänksam. Varför var Ardak så nervös? Kallsvett. Vacklande blick. Händer och fingrar i ständig rörelse.

Få visste om det, men Ardak var en hälare, en handelsman som inte brydde sig om det var smuggel- eller tjuvgods eller helt legitima varor han sålde. I själva verket hellre det förra än det senare, för större vinsters skull. Med andra ord en man som var van att ljuga sin tunga svart för att undkomma myndigheterna. Precis som Irven själv. Ändå visade han nu en lögnares alla tecken. Ljög Ardak för honom? Och i så fall varför? De hade gjort lukrativa affärer i flera år.

"Bra...", sade Irven sakta och lät nonchalant blicken glida över till hästarna. Ardaks märke var bränt i båda hästars flanker. Han hade ljugit! De var bägge hans egna hästar! Irven skulle just konfrontera honom om detta då ljudet av en kvist som brast nådde dem från skogen.

"Någon är där!", ropade en av besättningsmännen och pekade in i dunklet under grenarna. I det samma hörde Irven det omisskännliga väsandet av en klinga som lämnar sin skida och såg en man rusa fram mellan några buskar. Lupas män! Ett bakhåll!

Ur ärmen slank en kniv ner i Irvens väntande hand. Snabbt som en orm slog han till. "Förrädare!" fräste han med hatisk röst i den flämtande hälarens öra. Lika kvickt som han avancerat drog han sig tillbaka från den fallande kroppen. En stor röd fläck växte med alarmerande fart på den forne tjuvgömmarens rock.

Kaos höll på att bryta ut. "Till båtarna! Fly! Lämna godset!", ropade Irven för full hals och drog sitt kortsvärd. De var nästan omringade och långt färre till antalet. De skulle inte ha en chans i regelrätt strid. Han lydde sina egna ord och störtade mot stranden, de snabbaste Vargarna hack i häl. "Toman och Jinn, skjut ut båtarna!", ropade han åt männen framför sig. "Eeli och Rell, vi måste ge dem tid! Ta ställning på order! ... NU!!!".

Irven grävde ner fötterna i sanden och vände tvärt om, redo att möta motståndet. De två besättningsmännen gjorde likadant, medan de andra två fortsatte mot roddbåtarna som var deras enda räddning. Irven hann knappt dra andan innan den första fienden var på honom. Irven sparkade till sanden framför sig. En kaskad flög upp och förblindade den oförberedda angriparen, som ofrivilligt lyfte händerna till ögonen. Irvens klinga stack fram och återvände röd och hal. Det finns inga regler i strid mot oss.

Eeli och Rell hade inte klarat sig lika väl. Både Rell och en Vargkvinna låg orörliga i den fuktiga sanden. Eeli var skadad och kunde med nöd och näppe försvara sig mot sin motståndares slag. Irven såg längre upp mot stranden och såg följande våg av Lupas hejdukar närma sig. Sen lämnade han utan större samvetskval Eeli åt sitt öde och spurtade den sista biten till vattenbrynet. Toman hade fått sin båt ner i vattnet. Irven plumsade fram till honom och lade sin vikt mot roddbåten. Sakta gled den längre ut.

Toman och Irven hoppade precis upp i båten och rotade åt sig årorna när de första Vargarna nådde vattenbrynet. En överrumplade obarmhärtigt Jinn, medan två gav sig på Toman och Irvens båt som ännu inte var utom räckhåll. "Jag tar årorna, gå du i aktern och slå dem när de kommer nära!", befallde Irven rytande. Årorna skar våldsamt genom vattnet och lämnade skummande virvlar efter sig. Ändå hann fienderna ifatt dem. Motvinden och vågorna bromsade upp roddbåten för mycket.

Toman slog till den första angriparen med sitt svärd. Hon blockerade, men tappade balansen, föll bakåt och försvann under ytan i ett stort plask. Den andre, utrustad med en yxa, duckade för Tomans nästa slag och sänkte sitt tunga blad i relingen. Roddbåten började sakta ta in vatten. Mannens nästa hugg rev upp ett sår i Tomans arm. Det här blir till ingenting! Toman har alltid varit värdelös och vi har för mycket tyngd, resonerade Irven och slog till Toman i ryggen med ena åran.

Plasket var jättelikt då Toman föll överbord. Saltvatten stänkte över Irvens ansikte och ögon. För ett ögonblick trodde han att han lyckats, men sen såg han den yxförsedde krigaren dyka upp ur vågorna. Toman hade missat honom i sitt fall. Yxan sänkte sig än en gång i roddbåten, som skakade till. "Låt bli min båt!", ropade Irven med vrede. Febrilt greppade han sitt dyrbara kortsvärd och slungade det i en sista desperat handling mot mannen. Med vilken ända före visste Irven inte, men träffade gjorde klingan mirakulöst nog, och mannen omfamnades omedelbart av vattenmassorna.

Nu med en betydligt lättare båt och inga fiender längre inom räckhåll, satte Irven fart på båten med förnyade krafter. En skymt av vad som låg förut besannade dock hans största farhågor. Lupas män hade inte anlänt utan stöd från havet. En av Lupas skutor rörde sig som bäst in i viken och hade kursen ställd mot Irvens präktiga skepp. Hon är förlorad, tänkte Irven vemodigt. Skulle han kunna undfly i roddbåten? Kanske. Fiendeskeppet skulle inte bry sig om roddbåten så länge det större priset satt väntande på vågorna. Om han bara var snabb nog och hann ut ur viken i tid, kunde han låta vinden bära honom in bland Arkás klippor och försvinna från syn. En av årorna kunde nämligen användas som en liten mast, och under bänken fanns ett litet segel.

Sedan lade Irven märke till skadorna som yxan tillfogat båten, och vattnet som sakta gluppade in. Oddsen är sannerligen emot mig, riskerna ofantliga. Ett grin spred sig över hans ansikte och han kunde inte låta bli att skrocka muntert. Om det var något som Irven Rima gillade, så var det att leva farligt.