Myter

Arkás döttrar

Höga vågor hemsökte havet. Arká var på uselt humör. Hennes far höll ett öga på henne, hennes bror såg till henne och hennes mor vakade över henne. Inget hon gjorde eller sade undgick dem och inget kunde förmå dem att låta henne vara ifred med sitt hav och sina känsloutbrott.

En natt då alla sov tog Den Lynniga en stor vassruska och formade den till en avbild av sig själv. Två stenar blev ögon, sjögräs blev hår, en fiskfena blev näsa och en mussla blev mun. I vassruskans händer satte hon sin flöjt. Hon lämnad avbilden på den högsta klippan bland sina klippor och simmade sedan mot land viss om att ingen av de övriga Gudarna skulle märka att hon var borta.

Med jord under fötterna och ofog i sinnet tog hon en människokvinnas hamn. Hennes hår var svart som korpens fjädrar och ögonen hade havets färg.

Arká vandrade genom Narg. Hon sökte efter äventyr och människor att driva gäck med. I tre dagar och tre nätter vandrade hon tills hon kom till en stad. Genom stadens mäktiga portar gick Arká i en underskön kvinnas skepnad och lamslagna blev allt manfolk vars ögon föll på hennes gestalt. Snar var Havshetserskan att märka blickarna och lika snar till att utnyttja sin skönhet. En ung man vid namn Gill blev gudinnas rov. Hon hetsade honom att råna en handelsman och betraktade förtjust det kaos som uppstod. På natten tog Arká honom till sig och de låg med varandra. Nästa morgon dräpte Arká Gill och då hon åter gick genom staden träffade hon en annan ung man. Hans namn var Jemar. Arká hetsade även honom till illdåd och på natten tog hon honom till sig, låg med honom och på morgonen tog hon hans liv. Den Lynniga fortsatte med sitt fräcka värv med större glädje för varje dag. De unga männens gärningar blev allt djärvare.

På den tionde dagen då Gudinnan gick genom staden för att söka sitt tionde byte stod plötsligt en flicka i hennes väg.

"Vem är du som hindrar min väg?", sporde Arká och de havsblå ögonen mörknade till ett stormigt hav av ilska.

"Mitt namn är Kana och jag är syster till Gill Fager vars liv du utan samvetskval tagit. Vem är du själv? Du som ränner omkring och får stadens män att bete sig som kåta unghingstar."

Den Lynnigas ögon svartnade totalt och med hat svarade hon.

"Jag är Hrene. Jag gör vad jag vill och det utan att en flicksnärta lägger sig i."

Kana Den Modiga hade svar på tal.

"Du är en lögnare, Havshetserska. Din mor har känt dina besudlade fötter trampa hennes jord. Hon har sett dina klippors ödslighet. Hon kom till mig i en dröm och bad mig sända dig hem. Med hjälp av ditt namn besvärjer jag dig att återvända hem. Jag besvärjer dig Arká. Åk hem. Spring hem. Simma hem. Far hem till dina klippor."

Med ett vanvettsskri av raseri störtade Arká ut ur staden, ty hon kände sin mors, jordegudinnans, kraft strömma genom flickan. Alltjämt rasande kastade Den Lynniga sig i havet.

Medan hon simmade till sina klippor kände hon en smärta i buken och då hon kom i land födde hon nio döttrar. Alla var de olika och alla överjordiskt sköna. Var och en var de minne av någon av de nio män vilka Arká förfört. Alla nio döttrar var av både hav och land. Deras överkroppar var kvinnors, men underkroppen var en lång, smidig fiskstjärt. Människorna kallar dessa varelser för De Nio eller Arkás Döttrar.

Havshetserskan betraktade misslynt De Nio hon satt till världen, men fann dem värdiga. Hon lät dem bebo sitt hav och leka mellan sina klippor.

De Nio bebor än idag vattnen kring Arkás klippor. Då de är av mänskligt blod känner de också en lockelse till människosällskap. Med sitt makalöst vackra flöjtspel och sina överjordiska anleten lockar de alla sjöfarare, manliga som kvinnliga, i fördärvet. Medan skeppets besättning trollbundet försöker följa med flöjtspelets invecklade turer går skeppet mot en av de tusentals undervattensklipporna runt Arkás boning. Först när det är för sent märker de olyckliga vart de är på väg. Då skeppet sjunker drar De Nio ner hela dess besättning i havet för att förlusta sig med dem. De som drunknar i havet på det här sättet kommer för alltid att befolka De Nyckfulla Nios underjordiska slott och där festa till lust och leda i evighet.

Hendors boning

Arká den Lynniga äger en särdeles vacker flöjt, snidad ur tårpils gren. Flöjten är henne mycket kär och med dess hjälp kan hon förmå sin far att sova tillräckligt länge för att kunna hitta på upptåg.

Nu hände det sig så att Hendors tålamod med sin Lynniga dotter en gång tröt. I ovanligt vredesmod grabbade han flöjten ur Havshetserskans händer och gömde den väl i sin boning och förbjöd även dottern från att besöka honom. Hela havet stillnade i oroväckande lugn innan en storm utan like bröt ut. Vågor med nio manslängders höjd strävade mot himlen, sträckte sina armar för att dränka Vindmanarens verk. Den Lynnigas vredesutbrott var i sanning en skrämmande syn. Fruktlösa var dock hennes försök att skada sin fars verk och harmlösa hennes förbannelser.

I sinom tid stillade hon sig och vågorna lade sig till ro. Hon hade aldrig lytt sin fader förr, vem var han att tro att hon skulle göra det nu? Med ilska kunde hon inte få igen sin flöjt ej heller med styrka. Att böna och be var inget hon ens tänkte på. Det vore en skymf att be på sina bar knän och låta Hendor triumfera. Med list måste hon återta flöjten, på smygvägar och nattvägar måste hon gå för att inte bli upptäckt.

Tre av kustens ståtligaste fåglar dräpte Arká i skydd av mörkret. Hendors stoltheter plockade hon tyst och försiktigt och slängde sedan örnakadavren i sina blåa böljor för att slukas av fiskarna. Försiktigt fäste hon fjädrarna på sin kropp. Med vass och strandgräs band hon varenda fjäder på kroppen, täckte den och gjorde den oigenkännelig. Benen täckte hon med fiskfjäll. Som klor satte hon fiskben. Av snäckskal snidade hon en ståtlig näbb.

Då allt var klart klättrade hon högst upp på sina klippor. Från den högsta toppen kastade hon sig ut och vinden bar henne då den såg fjädrarna och misstog henne för en örn. En bra örnahamn hade hon gjort sig. Den lynniga tog sikte på sin fars boning och flög medan broderns sol steg upp över horisonten. Hela dagen flög hon och då Garts sol åter nuddade i horisonten landade hon vid Hugesal. Mäktig var den byggnaden. Nio manslängder gick det åt att räkna till den högsta taknocken från marken. Porten var av ek och guld och bred som tre hästlängder.

Försiktigt gick Arká framåt, mot den stora porten. Med fjäderklädd arm bankade hon på gyllenporten och med skriande röst hävdade hon:

"Jag är Örn! Himmelsherre, släpp mig innanför dina väggar."

Den mäktiga porten öppnades och Arká i örnens skepnad släpptes in. I ett utsirat högsäte satt hennes inte ont anande far och log.

"Du säger att du är Örn och du är välkommen! Alla himlens Befjädrade är välkommen till min boning, men säg mig ändock vad ditt ärende är, Himmelsdotter."

"Jag har kommit för att få se Havshetserskans flöjt, den flöjt som det ryktas om, den flöjt som sägs kunna uträtta storverk. Jag har flugit långt och länge för detta mitt ärende."

"Åhå! Det var då ett ärende så märkligt som något, men har du väl kommit dig hit så skall du väl ej heller gå härifrån utan det du bett om. Om du går genom dörren där och fortsätter rakt så kommer du till det rum där jag bevarar min dotters flöjt. Toste den trogne vaktar flöjten. Min väktare vakar väl över den. Han släpper att se, men inte att röra."

Med fem långa kliv var Arká framme vid dörren och med en snabbhet av en som längtar var hon genom dörren. På andra sidan fanns en gång vilken hon rusade igenom. En dörr till hindrade henne inte.

Ett cirkelrunt rum mötte henne. Dess dimensioner var gigantiska att skåda och på dess golv stod en piedestal. På piedestalen stod hennes älskade flöjt, balanserande, darrande. Havshetserskan hade inte ögon för annat än sin smäckert skapade flöjt. Ett steg tog hon mot den, två steg, tre och fyra steg tog hon i riktning mot sin skatt. Hon var nära då vrålet stoppade henne. Framför henne reste sig en hund, två manslängder hög. Tänderna i dess vidriga käke var gula som vax och av kortsvärds storlek och skarphet. Tassarna var större än de största björnarmar, ögonen som glödande kol. På dess rygg reste sig en ragg kolsvart och borstig.

"Ajaj, den besten biter mig lätt fördärvad. Far har skaffat en värdig väktare till pipan min. Jag måste först ta mig an detta åbäke till monster annars kommer jag aldrig härifrån."

Förargad var Den Lynniga då hon började sjunga, havets sång sjöng hon. Hon sjöng mjukt om små bäckar som strävar mot det stora, oändliga, om vågornas stilla kluckanden i skyddade vikar. Toste, trogen Hendor, morrade och röt men somnade inte. Arká hävde rösten än högre, försökte skrämma hunden med ylande sånger om havsilska och stormar, vågor höga och skyar mörka. Toste bara morrade allt högre åt hennes vansinnessånger.

I förtvivlan hävde hon sig upp i luften, på stora örnavingar flög hon över den ilskna hunden. Undvek skickligt de smällande käftarna, flög smidigt mellan trevande tassar. Med kloprydda fötter fick hon tag i sin flöjt. Med triumferande skrin flög hon uppåt, genom taket. Gjorde hål i Hugesalstaket. Snabbt som falken flyger, flög hon hem till sina kala klippor. Satte sig så att spela en späfull sprudlande trudelutt.

Länge, många dagar därefter kunde man höra Hendor vråla. Åt sin dotter vrålade han, på Toste, misslyckad vakthund, grälade han, åt tjänare skrek han om hålet i taket.