Fae

Bakgrund

Det finns långt fler dimensioner än en. Fae är en sådan dimension, i vilken magi finns i överflöd. Det facto består Fae av magi och de väsen som befolkar dimensionen lika så. Det är inte kött och blod de är gjorda av, utan pur magi. De är oftast oändligt gamla och i sin originalform mycket kraftfulla. Ett starkt band till naturen och allt som lever förenar dem. Speciellt i äldre dagar var de ofta i samröre med människan i hennes domäner. Numera på senare tid har sådant samröre blivit allt sällsyntare.

Vidare är väsen mycket oseriösa varelser och få av dem besitter något vidare samvete. Rätt och fel, ont och gott, dessa är mänskliga påfund och inte något som inte spelar roll för väsen.

Natur

Hur och varför ett väsen föds är någonting som inte ens väsendena själv kan svara på. En vacker dag/natt existerar det bara. Magisk kraft flyter samman under en händelse och den rådande känsla/tanke/stämning som finns under denna händelse solidifieras såsom en levande ny entitet. De rådande känslorna är det som utgör största delen av väsendets personlighet och styr långt dess natur. Följdaktligen har väsendet svårigheter att förstå andra som agerar på ett sätt som det väsendet inte själv kunde göra. De lever enligt sin egna starka begränsade känslogrund.

Ett väsen bär ett konkret eller abstrakt föremål längst inne i sin person. Det kan vara en bortglömd teddybjörn (känsla av att bli övergiven), eller ljudet av skratt från en pub (lyckorus), eller kanske rent av den där känslan av att allt saktar in just före någonting icke-önskvärt håller på att hända (vasen faller från bordet mot golvet, maktlöshet). Detta inre "hjärta" är själva grunden till det väsendet är. Följdaktligen är det också väsendets svagaste punkt och en hemlighet som väsendet vaktar (bokstavligen) med sitt liv. Skulle andra få reda på vad detta "hjärta" är för något, kunde de också beröva väsendet av det genom att sträcka sig efter det genom att slita det ur väsendets bröstkorg. Vad som blir resultatet för ett väsen som får sitt "hjärta" utslitet är något som är för horribelt för att väsendena själv skall vilja spekulera i det. Hur som helst, hjärtekärnan är det viktigaste som finns för varje fae-väsen.

Styrkor och svagheter

Till följd av deras natur har få fae-väsen i sin grundform något verkligt behov av att äta eller ens andas. De åldras inte heller. Däremot behöver de emellanåt sova. Det är nämligen under sömnen i Fae som de återställer sin magi. Kastar fae-väsen för mycket magi kommer de att försvagas eller förminskas, likt en människa som tappas på för mycket blod.

Men deras magiska krafter är utan vidare deras främsta styrka. Inom sitt magiska fält, kan väsendena kasta en bred variation av magi, både offensiv, defensiv och annan. Dessutom har de möjlighet att komma och gå mellan Fae och människornas värld mer eller mindre godtyckligt, sålänge det finns passlig urskog i närheten.

En av de saker som fae-väsen inte tål är rent järn. Metallen drar åt sig deras magi och beröring med järn bränner väsendenas hud. Av de saker som väsen gör bäst att akta sig för är järnvapen högt upp på listan. Men också det faktum att det finns så mycket järn omkring gör att väsen vantrivs i städer och liknande mänsklig bosättning. Det och det faktum att mycket av den ursprungliga skogen blivit skövlad.

Relationer till andra varelser

Magiker och väsen kommer inte överens. Det har länge varit så att magikerna jagat fae-väsen för deras livsblod, vilket naturligtvis är varken mer eller mindre än sann magisk kraft. Väsen känner till magikernas natur och är väl medvetna om dårskapen i att lita på magiker eller ens röra sig i deras omgivning.

Gengångare är skapade av magi, liksom väsen. Eftersom rätt och fel inte betyder mycket för väsen, kan de uppskatta gengångarna för deras natur. Däremot är magins källa korrumperad, varför de flesta väsen inte vill gå nära gengångare. Vissa fae-väsen är dock starka nog att skapa varelser liknande gengångare själva, även om de då inte vanligen använder sig av den döda kroppens egna själ.

Varulvar ät naturnära varelser och kommer emellanåt att stöta ihop med väsen. Väsendena har ingen speciell relation till hamnbytarna, men gillar emellanåt att låta varulvarna dras in i deras lekar.

Väsen kommer inte överens med vampyrer. Vampyrerna är nämligen mycket hungriga efter fae-blod, eftersom det låter dem uppleva hur livet återvänder till dem för ett kort tag. Däremot måste de överleva först, och väsen känner vampyrernas svagheter.

Djävlar och väsen är ärkefiender. De är varandras sanna motsatser och kommer att strida till varandra tills den ena av dem faller.


» Tillbaka till Monstrumtexterna