Monstrum - Gångna händelser, kapitel 1

För länge sedan, närmare slutet på 1800-talet, stod en bondgård vid namn Gullaxa gård i Vörå. Den var aktad och talades om i varma ordalag, till stort tack vare sin ägarinna änkan tant Sofie. Men där skedde också då Gullaxa-morden och man fann att alla av gårdens inneboende och därtill traktens predikare hade gått de mest horribla slut till mötes. Därefter döptes gården med tiden om till Sorgebo.

Där i gården fanns sedan alla spökena. Där fanns förutom husfrun också förste drängen Peter Kaas, andre dräng Hans-Åke Malmhus och hans syster kokerskan Eva-Lisa. I skuggorna lurade pigan Anna Nygård och bakstugesittaren Olof Samuelsson. Därtill fanns själarna av unge herr Lill-Måns samt predikaren Ezekiel Abrahamsson.

Så hände det sig över ett sekel senare att en grupp levande, kidnappade av en plågad själ vid namn Emil Gunnar Falk, fann sig i huset. Och de kallade på ägarinnan tant Sofie. Och hon svarade dem med sin sällsamma sång. Men även ett annat svar kom; det av den ilskna vålnaden bland dem. Vålnaden som hade kraft nog att skada både levande och döda och därtill gjorde så.

Riskerna och begränsningarna till trots lyckades de döda kommunisera sina önskningar till de levande, och en efter en fick de tillbaka sina borttappade ankaren. Och med ankaren kom deras minnen tillbaka om vad som hänt dem. Tillsammans diskuterade de vad som frambringat deras öden. Stor var misstron och vantron bland de döda, men tant Sofie fanns bland dem och kunde trots att hennes förmåga att tala inte var henne till gagn, kommunisera lugn åt dem. Därtill hade Emil Gunnar Falk tagits av daga och dök upp mittibland dem. Även han hade att berätta.

Så hände det sig att de levande hittade ben som den arga vålnaden skydde. Med dess hjälp lyckades man stänga in vålnaden i ett hörn. Detta lämnade nya möjligheter att bryta förbannelsen, med hjälp av en cirkel som fanns inne i tant Sofies kammare. Dit fördes alla spökenas ankaren och man samlades för det sista avgörande som skulle släppa själarna fria. Då manifesterade sig den arga vålnaden ibland dem.

Han menade att han var en smed från forntiden och att hans namn var Leivtaser Helfostre. Dessutom uttryckte han att tant Sofie inte var vad hon utgav sig att vara, utan istället var någon sorts kona som gjort detta mot spökena för att förslava dem och öppna ett fönster till de dödas värld. Leivtaser uppmanade alla, levande och döda att lyfta hans hammare och använda den att krossa tant Sofies medaljong, som låg där i cirkel i mitten.

Så gjordes inte. Man valde att lita på tant Sofie. Sången fortsatte.

Numera är alla dessa själar mer fängslade än de någonsin var tidigare. Däremot känner de hur de sakta med säkert töms på all sin kraft. Huset är och förblir ett ogenomträngligt fängelse. Det är lidande bortom fattbarhet. Och det är oändligt.

Någonstans skrattar Maghalenova Sofienietze, medan hon absorberar kraften från de döda i huset där hon väntar i sin blivande värdkropp.


» Tillbaka till Monstrumtexterna