Lajvserie
Kapitel:
Monstrum - Gångna händelser, kapitel 2
Det var Hem&Skola-möte på det gamla lågstadiet i Solf. Byggnaden hade tidigare inhyst många barn, men nu blivit övergiven sedan man hittat mögel i väggarna. Nu väntade den på rivning, och kom under tiden bara att inhysa ett fåtal tillfälliga besökare.
Lektor Adolf Bruun var den som kallat den selekta gruppen av föräldrar och berörda vuxna till mötet den kvällen, för att diskutera aktuella händelser och framtida planer. Med på mötet fanns också Patrick Rautavaara, en akademiker som delade Bruuns facination för fornnordisk historia.
Men historien skulle skrivas om denna kväll, och bläcket som användes var förgiftad gräddtårta. Snart låg nästan alla mötesdeltagarna och vred sig i plågor, sakta döende på det kalla stengolvet. Endast ett par kom sig ut ur rummet, mer eller mindre levande. Men de som lämnade liggande i klassrummet skulle inte hinna ligga länge innan deras nya mästare reste sig. Med bärande stämma kallade han dem att resa sig och sprida kaos i skolan, samt att hitta Bruun. Konstiga störningar och likgiltig ordningsmakt gjorde att de överlevande inte kunde kalla på hjälp, trots att de hade mobiltelefoner. Men det fanns en som lyssnade på en vän i nöd. Och hon kom inte ensam.
Ett gäng utomstående hade hittat en väg in i byggnaden och kom oanandes rakt in i skolan. Snart var de omringade av de levande döda, men ville själv inte låta sig tas utan motstånd. Visserligen kunde de nedgöra gengångarna, men det verkade som om de inte i längden hölls döda så länge. Och det innebar förfluster också för den levande sidan.
Från rum till rum förföljdes de levande. Med enkelspårigt fokus förföljde den obarmhärtiga döden dem oupphörligen. Inga vapen eller taktiker fungerade i längden, men däremot fanns på den levande sidan en som verkade för att sabotera de levandes chanser än mera. Mästaren. Bäraren av den gröna stenen. Stenen som med sin förvridna illsinniga magi kuvade de döda och tvingade dem vidare i en oönskad existens.
Och snart var det som om vågen slutligen tippat över mot det oundvikliga. De levandes timmar och minuter var räknade, mästaren gav ordern om att döda alla. Då kom hjälpen till de levande från oväntat håll. En kombination av skyddande förmågor och knivsegg. En utgång hade hittats, rum 22. En lång korridor till friheten. Bakom dem hördes de levande dödas vrål.
Sedan blev det åter tyst som i graven.