Kapitel I: Gården

I slutet av 1800-talet var västanängarna vid Sandå obyggd mark. Detta var alltså innan tant Sofie kom till orten och köpte upp skogs- och bruksmark för att bruka och för att bosätta sig på. Folk i trakten talar om hur hon kom österifrån tillsammans med en dräng i släptåg, fann en jordplätt hon gillade och började bygga. Hon hade ärvt en del pengar att betala för sig med, ty hon var änka. Men det var inte detta boägg som var hennes största tillgång.

Det var hennes stora hjärta.

Folk talar om hur Hans-Åke Malmhus, nybryting från söderslätten, hade kommit i olösligt svårmål med sin svärfar. Så hetsk blev deras relation att Hans-Åke måste gå från hus, hem och äktenskap med endast kläderna på kroppen kvar som ägodelar. Tiderna var hårda och hans öde hade kunnat bli kort, om det inte varit för tant Sofie.
Änkan höll nämligen vid denna tid på att låta uppföra sin bondstuga och var i behov av mer arbetskraft. Drängen hon haft med sig, en tyst och butter karl vid namn Peter Kaas, kunde förvisso inte utföra detta själv, utan det krävdes åtminstone ett par starka händer till. Hans-Åke blev den sommaren andre dräng på gården och hammarslagen ekade över byggden. Också tant Sofie själv var där och arbetade bland männen. Bopålarna slogs ner i det som skulle komma att bli Gullaxa gård.

Den nybyggda bondstugan hade hunnit stå blott en månad när tant Sofie anställde Anna Nygård som piga. Folk i byn talade att tant Sofie måhända skulle funnit vintern alldeles för tyst och lugn utan pigan. Folket på Gullaxa kom att tillbringa sin första jul tillsammans, även om tant Sofie det året ådrog sig en hemsk förkylning som hindrade henne att komma till julottan. Hon insisterade dock på att de andra inte skulle missa årets viktigaste dag bara för hennes skull.

Snön hade inte lämnat marken, men fähusen var under uppbyggnad när nästa person strövade in för att bosätta sig på gården. Olof Samuelsson var någon som folk i byggden inte kände mycket till om, men hans far Ragnar däremot hade ett rykte om sig att vara en karl större än livet självt. Således blev det mycket spekulation kring hur det kom sig att han var där, som en simpel dräng. En bakstugesittare dessutom som inte hade något att göra inne bland husfolket. Tant Sofie lär ha konstaterat: “Han är nuu här. Int med fader siin. Hos mig.” Och det var det.

Hårda tider och missväxt plågade folket runtom. Hans-Åkes hemhus led speciellt, då de odlat endast råg det året som inte blev till mycket. Således var det att dottern i huset, Hans-Åkes syster Eva-Lisa, måste söka sig annanstans. Hon sökte sig till Gullaxa och togs emot där att tjäna som piga i köket. Rätt snart började det också synas på henne sägs det. Jo jo. Inte svalt man på Gullaxa inte, där rågen var lika gyllengul som tidigare år.

Mången besökare skall ha besökt Gullaxa för att tala med husmodern i affärer och annars, ty hennes ord, hurän knaggliga på ett språk som inte var hennes eget, var högt uppskattade i trakten. En som ofta och gärna besökte Gullaxa var ortens högvordne predikare Esekiel Abrahamsson. Å kyrkans vägnar hade han det som plikt att besöka gårdarna mellan gudstjänsterna för att hela de själsliga våndor, föra bok över hög och låg, samt föra flocken närmare den gode herdens läror. Folk diskuterade dock att predikaren var synnerligen intresserad av själarna på Gullaxa gård. Ifall det nu var det han var ute efter...

Det sista tillskottet till gården kom i form av en hemlös luffarpojke kallad Lill-Måns. Man visste att sådana odågor som vandrade vägarna inte var att lita på, ty i ett ögonblick kunde de uppföra sig som Herrens egna änglar och i nästa rånade de en blind. Tydligen verkade tant Sofie ha sitt silver räknat, ty in i huset försvann pojken och nästa gång man såg honom var han klädd i nya kläder och sprang efter tant Sofie sällan mer än ett par steg bakom, speglandes hennes leenden som solen själv.

Vad var det som drev denna kvinna? Det verkade som om folk, fä och mark hon rörde vid blev mer än vad de tidigare varit. Bättre på något sätt. Kunnig i både det ena och det andra var hon, utan att vika en tum i affärer eller moral, är det inte undra på att folk såg till Gullaxa och förundrades. Gullaxa måste verkligen vara berörd av gudarna sa de.

Shocken var således stor när beskedet kom om Gullaxa-morden. Samtliga av husets folk och predikaren hittades döda. Mördade på de mest brutala sätt. Huggna, slitna, brutna och förtvivlade i döden. Synerna fick vuxna män att tappa fattningen och springa ut i vild panik. Det var en djävulens gåta, och en som fortfarande inte funnit någon lösning ännu ens i våra dagar.

Ännu står Gullaxa kvar, trots väder, vind och tidens tand. Men dess namn är numera Sorgebo och dit går ingen mer.


» Tillbaka till Monstrumtexterna