Kapitel III: Varulvsmentaliteten

Enligt ordspråk finns det ett odjur som lurar i varje människa. Men ingen människa kan någonsin verkligen förstå hur det är att bära ett odjur inom sig.

Besten känner inga begränsningar. Ej heller hyser den tvivel eller bekymrar sig om det som komma skall. Vilddjuret slumrar oroligt under ett tunt lager av hud, redo att vakna. Varulven i människoform känner hur urkraften bultar i bröstet med en rytm från en annan tid.

Under denna tid var rå brutal styrka det som räknades. Denna styrka är fortfarande dessa dagar en central del av varulvarnas världsbild när det kommer till den enskilda individen. Men ingen ensam individ är tillräckligt stark. Den verkliga styrkan ligger i den samlade flocken.

Flocken är en levande entitet. När gemensamma intressen eller hotbilder dyker upp, kämpar varulvarna alltid sida vid sida. Flocken kämpar tills den siste är död, eller tills alfan fallit eller flytt. En flock utan ledare är ingen flock, utan bara en samling varulvar på samma ställe.

Det intelligenta vilddjuret:

Trots att den råa styrkan har en framstående roll hos varulvarna, är det intelligensen som skiljer dem åt från de lägre djuren. Det är en fråga om list och erfarenhet och förmågan att nyttja alla omständigheter till sin fördel. Vad är styrka värt ifall den inte kan utnyttjas rätt? Det tänkande vilddjuret är följdaktligen mycket förmöget att taktikera, lägga upp strategier och intrigera. Både ensamma och i grupp. De älskar att jaga och kan ringa in sitt byte med stor koncentration och tålamod över långa tidsrymder. När det sedan kommer till dödsögonblicket är vilddjuret fullständigt hänsynslöst.

Varulvens sätt att se sin omgivning kan beskrivas vara mera direkt än den hos människor. I den mänskliga världsbilden finns mycket tvivel och konstruerade tankar om rätt och fel. Känslor och andras åsikter blir rättesnören för människans agerande, vilket stundtals är rejält irrationellt och olyckligt.

Sådant tänkande belastar inte en varulv. En varulv känner nämligen instinktivt på sig vad som är naturligt och vad som är onaturligt. Och så länge en varulv känner sig i balans med besten inom sig, kommer den att kunna funktionera psykiskt. Besten talar odiskutabla och enkla sanningar, medan den mera civiliserade sidan av varulven kan resonera längre och se händelse-följd-sammanhanget. Beroende av vilken form varulven är i, kommer någon av dessa sidor att få övertaget.

Varulvar oroar sig aldrig för det som skall komma. Visst kan de känna olust ifall de befinner sig i fara, samt känna motvilja mot en situation de finner sig i, men det är alltid en fråga om; hur gör jag något åt detta nu. Finns det inget svar på denna fråga, kommer varulven inte att fundera på det, utan bara uthärda tills en lösning presenterar sig.

Långt mera outhärdligt är det onaturliga, vilket i varulvarnas syn är det samma som sann ondska. Det är något som är en sådan vederstyggelse mot naturen själv, att det inte kan få tillåtas existera. Onaturligheter kan vara olika former av förvriden magi, vampyrer, gengångare och andra ting. Det är ett hot mot livet själv. Varulvar vet sin plats på näringskedjans topp och vet också att människorna, trots de ofattbart onaturliga beslut de tar, fortfarande är naturliga. Därtill är varje varulv medveten om hur överlägset många människorna är och hur få varulvarna är. Människornas stora potentiella fara, skulle de bli medvetna om varulvarna, gör varulvarna en hel del ödmjukare i sitt uppträdande.

Känslor för varulvar är mera direkta och starkare än för människor. Medan det mänskliga tänkandet är hämmat av yttre påverkan och resonemang, bejakar varulvar sina inre känslor. Ifall de känns av, så måste de vara naturliga och därmed berättigade. Den ända känslan som måste vaktas är raseriet. Det är vägen till fördömmelse och uteslutande ur flocken.

Känslorna är dessutom i sig tillräckliga för att fatta beslut på. Varulvarna är mycket nära i kontakt med sina känslor, och inser att trots att de inte vet vad som fått dem att känna som de gör, så har det att göra med något de registrerat undermedvetet, men kanske inte medvetet.

Varulvar är förutom sin självmedvetenhet, också flockmedvetna. Detta innebär att de ständigt känner sin plats i flocken. Flocken som grupp är en gemensamhet, eller också ifall man vill, ett delat medvetande. Ifall någonting händer inom flocken reagerar samtliga individer på det. Är det sedan frågan om oro, ängslan, spänning, glädje, ilska eller motsvarande starka känslor, så läser varje medlem av flocken av detta och påverkas.

Flocktänkandet kommer i många fall före det individuella tänkandet. Individen tänker först på vad som är det bästa för flocken och först därefter på det som är bäst för individen. Flocken är den naturliga utgångspunkten och individen är ständigt medveten om sin egen rang inom flocken. Ju starkare position individen har inom flocken, desto större betydelse har den egna individens “egoististka” tänkande. Undantaget är alfa-hanen, som måste tänka ännu längre, ifall han vill förbli alfa.

Varulvar inbillar sig inte att de är världsallets högsta skapelse. De vet att så är fallet. Fysiskt och (enligt dem) psykiskt är de vida överlägsna andra varelser. Mognad, intelligens och eftertanke från den mänskliga formen kommer dock emot på denna punkt. Varulven vet att den är skapelsens krona, så varför göra en sak av det? Visserligen kan den se på människor och känna sig överlägsen, men ingen varulv med ett uns av självbevarelsedrift glömmer någonsin att människorna är många många fler än de och kan ställa till med varulvsrasens undergång ifall de får reda på deras existens. Den tanken om något är värd eftertanke.

Varulvar tänker som regel aldrig på döden. Åtminstone inte för egen del. Skulle de mista någon nära sig, är det möjligt att de ylar ut sin sorg på plats och ställe. De kan drivas till hastiga aktioner och förehavanden enligt stundens hetta, men minnet av de döda lever kvar. Varulvar ser döden som något naturligt och således har den inte så stor betydelse.

Flockmentalitetens hörnstenar:

Flockmentaliteten bygger på 4 hörnstenar, som utgör grunden för flocktänkandet.

1. Flocken måste överleva

Det är djupt rotat i varje varulvs tänkande att flocken är viktigare än den enskilda individen. Varje varulv är villig att offra sig själv för att trygga flockens överlevnad. Speciellt hos hannarna är detta synnerligen märkbart, när sådana är beredda att ställa sig mot omöjliga odds ifall flocken måste försvaras. Sådana sammandrabbningar bidrar till att stärka flockkänslan, samtidigt som det också betyder att ingen av flockmedlemmarna är ensam mot hot utifrån. Flocktillhörigheten kan bli ett vilkor för individens fortsatta existens.

Myntets baksida är att flocken inte lystrar till den enskilda individens behov, utan behoven hos de många. Ifall individen är skadad, eller om det skulle innebära att sätta hela flocken i fara att hjälpa den enskilde individen, kommer flocken att röra sig vidare. Skulle en enskild varulv har ett problem med det, får den också lämna bakom.

2. Solidaritet mot flocken

Trots att det kämpas om status och herravälde inom flocken är varulvar till sin natur lojala mot sin egen ras, samt mot sin egen flock. Varulvarna sviker inte sin flock, oberoende av vad de har för åsikt om alfan eller något annat. Att en varulv skulle hjälpa icke-varulvar att skada andra varulvar är en absurd tanke.

Däremot har varulvarna själv inga problem med att angripa andra flockar eller enskilda utstötta skabbpälsar. Då är det inte längre frågan om solidaritet, utan endast naturens sätt att skilja de starka från de svaga.

3. Den starke har rätt att leda

Det hierarkiska systemet bygger på att den starkaste hannen blir alfa. Genom strid kan sådan styrka avgöras, och vinnaren har flockens respekt och tillit.

Under alfan kommer resten av flockmedlemmarna i styrkeordning. Den som är starkare har rätt att bestämma över och läxa upp den som är svagare. Det är naturens lag och därför rätt och riktigt. Inom flocken finner varje varulv sin plats eller tillbringar resten av sin tid att söka den.

Skulle en individ utmana och finnas vara svagare än den utmanade, finns det ingenting skamset i nederlaget för förloraren. Det är den naturliga ordningen det är frågan om. Gillar man inte den, behöver man bli starkare. Eller listigare.

4.Territorium

En flocks territorium försvaras mot andra varulvar, onaturligheter och övriga inkräktare. Ett territorium kan vara vildmark, halvkultiverat eller urbant. Det beror på flocken vad den föredrar. Oberoende måste det alltid finnas skogsmark i närheten där varulvarna kan löpa fritt. Stora jaktmarker är ett tecken på flockens styrka. Eller alternativt ett tecken på att det inte finns andra varulvar i närheten.

Vanligen märks territoriet ut med doftspår, som andra varulvar kan känna av.

Rangordning:

1. Alfa

Som ledare för flocken fungerar den starkaste hannen, kallad alfa-hanne. Alla medlemmar av flocken måste lyda alfans order eller bli förvisade ur flocken, dräpta eller utmana alfan och själv ta dennes plats. Alfan måste således alltid vara beredd att försvara sin position. Men minst lika viktigt är att ledaren kan leda flocken rätt och stävja allt som hotar balansen i flocken. En svag ledare har en orolig och okontrollerbar flock. Sådana alfan brukar sällan bli långvariga i toppen av rangordningen. Ifall flocken blir större än vad ledaren klarar av kommer flocken att spjälkas i mindre flockar.

När väl hannarna avgjort hur statusordningen skall se ut, är de som regel relativt nöjda med att ha den som den är. Ända tills någon känner sig stark nog att utmana den gamla alfan vill säga. Och alfan måste utmanas för att ledarskapet skall övergå. Ifall alfan är borta, kan ingen ny ledare träda fram innan alfan kommit tillbaka, eller konstaterats vara död. Skulle alfan bara försvinna, utgör detta ett hot mot flockens fortsatta existens. Endast hannar kan utmana alfa-hannen.

Även honorna har en rangordning sinsemellan. Också för deras del är det frågan om ledande av flocken, eftersom alfans hona alltid styr i alfans frånfälle. Och alfans hona är nästan undantagslöst alfa-honan, dvs. den starkaste av honorna.

För honorna är rangen en fråga om ställning såväl som möjlighet att själv få valpar. För könsmogna honor är få saker viktigare. Få varelser är så hängivna sin avkomma som varulvshonorna. Men det är också en frågan om att hädva sin egen individualitet.

Faktum är att maktkampen mellan honorna ofta är betydligt farligare och aggressivare än den mellan hannarna, eftersom status bland honorna kan ändras snabbt. Att förlora en strid är sällan tillräckligt för att avgöra ett slag. Honor kan cirkulera varandra i månader om ända, för att kartlägga svagheter hos varandra. När de sedan brakar samman gör andra flockmedlemmar klokt i att hålla sig undan. Sådana sammandrabbningar kan bli rejält blodiga.

2. Orakel

I varje flock finns det en varulv som är närmare i kontakt med det inre väsendet och förstår bättre varulvarnas natur. Trots att varulvarna aldrig tvekar, kommer det emellanåt fram val som är omöjliga. Här kommer oraklet in i bilden.

För orakel öppnar sig varulvarnas förmåga att se det som varit, det som är och det som kan komma att bli. Det är fullständigt oklart varifrån sådan kraft kommer, men det oförklarliga är inget som oroar varulvarna. Så har det alltid varit, alltså är det naturligt, alltså är det rätt.

Oraklet har rangmässigt en särstående roll. Även om orakel kan välja att ge sig in i striden om att bli alfa, är det väldigt sällan man ser några orakel som ledare för flocken. Däremot är det vanligt att de står vid alfans sida som rådgivare.

Det kan finnas endast ett orakel i en flock. Visserligen kan det födas nya orakel till flocken eller annars komma nya från andra flockar. Naturen skänker vanligtvis inte oraklets förmågor åt flera individer samtidigt. Vem som sedermera är orakel löses kandidaterna emellan. Samtidigt har det också betydelse vem de med högst rang lyssnar på. Ett yngre orakel kan utmana ett äldre, men då handlar det inte om styrka utan list.

3. Hund

Det finns alltid en individ i flocken som är svagare än de andra. Denna individ ser sig allt som oftast påhoppad av de andra varulvarna, för att dessa skall hävda rang eller annat. Trots att det är ovanligt att sådana halvt menade sammandrabbningar med flockens “hund” mycket sällan leder till blodspilla, har det hänt sig.

Hunden är alltid den som tar för sig sist, ifall något lämnat efter de andras framfart. Dessutom brukar alfan reservera springpojksuppdrag åt den tandlöse, eller vilken benämning nu används för hunden just då. Den goda nyheten för den varulv som befinner sig i denna position är att det bara finns högre rangordningar att vinna. Om hunden inte klarar av situationen är det bara att lämna focken.

4. Skabbpäls

Det finns många orsaker till att en varulv skulle lämna sin flock. Beslutet kan ha varit frivilligt. Flocken som varulven tillhörde kan ha upplösts. Varulven kan ha tappat sin fattning totalt så att besten tagit över. Varulven har då sökt sig till vildmarken för att hitta sig själv. Slutligen är den vanligaste orsaken att varulven av en eller annan orsak blivit utkörd ur flocken av okänd orsak.

Individer som tillbringar en lång tid som flocklösa kommer vanligen att utveckla ett på ett sätt eller annat rubbat socialt beteende. Det är också vanligt att de helt och hållet omfamnar besten och slutar bry sig om sin personliga hygien. Detta har gett dem öknamnet skabbpälsar bland andra varulvar. Skabbpälsar utsätts oftare för sjukdom, hunger och drivande fiender, vilket gör deras förväntade livslängd kortare.

Flockvarulvar ser med misstänksamhet på skabbpälsar de stöter på. Ifall de respekterar flockens territorium och håller sig undan, kommer flocken vanligen att ignorera dem. Men ifall inte, så är skabbpälsen en och flocken många. Resultatet av en sammandrabbning kan bara bli ett.

Ju längre skabbpälsen tillbringat som eremit, desto osannolikare är det att denne skulle anpassa sig till en flock. Eller att flocken för den delen skulle acceptera skabbpälsen. Men det har hänt.

5. Ungdjur

En varulvshonas graviditet dröjer elva månader. Är modern människa är det de sedvanliga 9 som gäller. Varulvsvalparna som föds skiljer sig inte från vanliga barn, annat än att de har mycket huvudbehåring och har en robust hälsa. Varulvsmodern väljer ett namn åt sin valp. Vanligen har namnet att göra med någon form av koppling till “varg”. Många varulvshannar i norden är exempelvis döpta till Ulf.

Under den tidiga utvecklingen kommer varulvsvalpen att vara snabb med att utveckla rörelsemotorik. Däremot kan verbala förmågor och koncentrationsförmåga låta vänta på sig längre. Viktigt är också att valpen blir en del av samhället, komplett med socialskyddsnummer och allting. De lär sig umgås med människor. Varulvshonan är då vanligen den som stannar med valpen. Ibland finns hela flocken i närheten och hjälper till att uppfostra valpen.

För en varulvsvalp är det livsviktigt att redan från början lära sig de oskrivna reglerna som gör att de kan samexistera med människorna utan att röja sin sanna natur. Skulle valpen dra uppmärksamhet till sig eller värre kommer någon av flockmedlemmarna att tillrättavisa valpen. Hårt. När tillrättavisningen skett anses däremot saken vara över.

Valpen blir fullvuxen den första fullmånen efter att den fyllt 17 år. Händelsen är dramatisk på så sätt att varulven då förlorar kontrollen helt och hållet. Det har med hormoner och överstegsfasen att göra. Flocken gör det bästa för att hålla varulven i schack under sådan tid.

När varulven blivit sig själv igen skall den finna sin plats i flocken. Vanligen genom att slåss för sin rang. Alternativt kan också ungvarulven ge sig av för att söka en ny flock. En ungvarulv som blivit en i flocken kommer inte längre att tillrättavisas för brott mot de oskrivna reglerna. Det är då en sak mellan flockmedlemmen och alfan.

Utmaningar:

Rang avgörs genom utmaningar. De är en angelägenhet för hela flocken. Genom att visa upp sin styrka kommuniserar medlemmarna sin kapacitet. Emellanåt kan högre individer anfalla lägre bara för att visa sin överlägsenhet och därmed säkra sin plats i rangordningen. Eller också för avreaktion. Eller bara för att flocken har tråkigt. Dessutom kan en varulv som inte deltagit i rangutmaningar möjligen anses vara svag. Svaga individer attackeras snart.

Men list har även sin roll i detta. Två eller fler varulvar inom flocken kan alliera sig. Detta kallas att “springa sida vid sida” och innebär att de stöder varandra i kamp om högre position inom flocken och vaktar varandras ryggar. Eventuellt kommer dessa inte att utmana varandra förrän de är alfa och beta, om ens då. Detta är ett sätt som en svagare individ kan nå en högre rang än den annars skulle få. I gengäld behöver den starkare inte alltid se sig över om över axlarna och fokusera på en sammandrabbning i gången.

Parning:

Alfa-hannen och alfa-honan kommer vanligen att para sig och få valpar tillsammans. Styrka och förmåga att hävda sig i flocken är tilldragande egenskaper, snarare än irrelevanta saker som utseendet hos den mänskliga formen. Således kommer väljande av partner att bli en fråga om rang.

En dräktig hona i flocken deltar inte i rangstridigheterna medan valpen är i hennes mage. En hona bör inte bli dräktig före alfan valt partner. Om så är fallet är det bäst att valpen tillhör alfan. Således har då alfan valt sitt par. Är detta inte fallet, kan både honan och hannen som är ansvarig köras ut ur flocken. Eller värre.

Föds valpen till en mänsklig kvinna, kan det endera vara frågan om ett mänskligt barn utan varulvsgenen, eller en varulvsvalp. Fadern är vanligen då i närheten för att se vilkendera. Skulle det vara en valp, kan denne lämnas i kvinnans skötsel, men väktarna varskos om varulvsvalpens existens.

Livslångt partnerskap är inte något som varulvarna är särskillt bundna av, även om det ibland händer sig. En varulv kan ha många partners under sin livstid. Det kan ändras i samband med att rangordningen inom flocken ändras. För tillfredsställande av enbart köttsliga behov, är det betydligt mindre problematiskt för både varulvshonor och -hanar att använda sig av människor för samlag.

Övrigt:

Relationen mellan varulvar och människor är ett synnerligen invecklat kapitel. Varulvarna vet att ifall deras existens skulle bli allmänt känd, vore det början på slutet på dem. Som tur är har populärkulturen stämplat varulvarna som en myt. Så måste det också förbli.

För att smälta in, måste varulvarna se till att åtminstone på något plan ha anknytningar till det mänskliga samhället. En varulv kan leva relativt människolikt under en tid. Kravet är dock att varulven har tillgång till en skog eller ödemark i närheten, där den kan springa av sig när fullmånen står högt. Varulvarna är dock betydligt mera rörliga och stannar vanligen inte på samma ställe för länge. De blir lätt rastlösa.

Undantaget till kontakten med människorna, är en grupp som kallas Väktarna. Det kan spekuleras om deras ursprung, men det sannolika är att de eller deras förfäder fötts till varulvar, men utan varulvsgenen. Varulvsgenen kan inte hoppa över en generation, utan endera finns den där eller inte.

Det väktarna gör är att hjälpa varulvarna när dessa ber om hjälp. T.ex. med övernattning, mänskliga kontakter, eller att övervaka valpar som varulvarna lämnat efter sig i det mänskliga samhället så att dessa inte förorsakar alltför stor förödelse när de börjar närma sig sjutton års ålder. Det är vanligt att väktarna har ett halsband eller annat med ett varghuvud eller någon vargsymbol på sig.

Väktarna är till fysiologin totalt mänskliga. Möjligen människor med god hälsa, men ändå. Skulle någonting någonsin hota väktarna eller deras familjer, kan de räkna med varulvarnas beskydd, på samma sätt som om det varit frågan om flockmedlemmar.


» Tillbaka till Monstrumtexterna