Kapitel V: Hem och Hus

HEMVÄRLDEN

Fae är en magisk plats. Böljande kullar, grönskande urskogar, porlande vattendrag och vindpiskade berg med karg skönhet. Allt detta ryms i Fae och mer därtill. Väsen befolkar landet, och vandrar vida omkring. De är aldrig vilsna, eftersom de är ett med landet och därmed ständigt i vetskap om var de befinner sig. Detta trots att landet förnyar sig självt genom att ändra naturen. Endast vissa ställen av kraft är ständigt beständiga. Slöjor av fri magi drar emellanåt förbi och det känns som om denna stund är utdragen i evighet.

Men det är den inte. Mycket händer i Fae hela tiden. Stora händelser har präglat dess historia sedan evighetens början någon gång för länge sedan. I nuet kämpar väsendena om status och ställning och Faes (och människovärldens) framtid ligger i vågskålen.

Ett nyskapat väsen kommer att dras till ett av husen. Endera så att ett äldre väsen hittar det och för det till sitt eget hus, eller att det dras dit som en mal till ljus. Många väsen kommer dessutom till existens innuti husen. Och i Huset stannar de ett bra tag. Under sin tid där kommer de att lyda under Överherren av Huset de tjänar. Och Överherrens makt är absolut.

När härskaren av Huset så beordrar kommer väsenden att skickas ut ur Huset för att ansluta sig till någon Furste på Maktens Fält. Väsendet svär då den Fursten trohet, eller Lydnad, eller Understöd. Alternativt kan ett väsen välja att själv utropa sig till småfurste och söka samla anhängare kring sig.

Den Furste som går segrande ur kampen på Maktens Fält kommer att utropa sig Storfurste. Alla hans undersåtar bildar då det styrande hovet i Fae. Och det är var makten och respekten finns.

 

HUSEN

Överherrarna i de Fyra Husen av Fae är bland de starkaste väsendena i landet. Under sig har de stora mängder smärre väsen. Alla äkta fae-väsen är fostrade i något av de fyra Husen, och Husens ideologier formar deras sätt att tänka. Eftersom väsendena dras till något av Husen beroende av deras natur, kommer vissa Hus att bestå mera av vissa sorts väsen. Det förekommer dock undantag. När väsendena är “fullärda” i Huset, skickar Överherren ut väsendet för att delta i Rosdansen på Maktens Fält. Trots att ny lojalitet svärs till furstekandidat eller sittande Storfurste, kan löften till det egna Huset glömmas.

Varje Hus har en högborg. Dessa högborgar är fasta punkter i Fae och representerar allt vad Huset står för. I dessa högborgar har Husets Överherre sin tron och sina närmaste tjänare runt sig. Alla som befinner sig i högborgen står under hans makt och befallning. Men Överherrens makt sträcker sig ändå längre än så.

De fyra Husen är Glädjens Hus, Sorgens Hus, Ordningens Hus och Förändringens Hus:

Glädjens Hus

I Glädjens Hus hörs ständig musik. Den är hoppande, livlig, spretig och ständigt föränderlig. Huset grundas på passion för liv och njutning, vilket är precis vad som pågår utan paus. Vilken form av njutning det är frågan om är sedan beroende av väsendena som befolkar högborgen.

Högborgen är en skogsdunge med gigantiska träd och riklig spirande grönska emellan. Där finns blommor och liv i överflöd. Allt och alla som finns i högborgen bidrar till detta överflöd genom musik, fest, dans, lekar, aktivitet och annat. Högborgen sover aldrig, även om dess inneboende emellanåt kryper ihop vid trädens rötter för att ta igen sig.

Någon som aldrig tycks sova är Husets Överherre Drottning Anyadillin Hjärtesång, där hon sitter på sin tron av vitaste ädelträ. Där underhåller hennes undersåtar henne och borden dignar utav överflöd av mat och dryck. Ljuset från Drottning Hjärtesångs krona låter tronsalen bada i ett varm gyllengult sken som får allt att glimma som om det var gjort av guld.

De väsen som i huvudsak befolkar Gjädjens Hus är i första hand de som har stark anknytning till spirande natur och lust och glädje. Sådana är Ghille-dhu, Piskier, Satyrer, Eshuer, Churicaner och enskilda exempel av andra grupper.

Går man djupare i Husets verklighet märker man dock att njutningen och det fina ytan i själva verket inte går djupare än så. Njutningen blir emellåt njutning på andra väsens bekostnad och utan hänsyn för något annat än sig själv. Musiken, om än vacker, är samtidigt piskande och hetsande. Den upphör aldrig. Under den ytliga skönheten i Glädjens hus finns röta och de olika magiska växter som växer i snår huller om buller kväver varandra i sin strävan för att komma fram. Paradoxen i Sommarens hus är att trots att Huset ser till att mera växer till av det som varit ett, så kommer det i själva verket att lämna med mindre. Det enda som finns är ett vackert yttre. Men kanske är det också allt som räknas.

Sorgens Hus

I Sorgens Hus hörs dystra utdragna toner och alla färger är mattade och mörka. Det är kallt och ödsligt och skuggorna är långa. På alla öppna ytor utan tak ligger mattor av nyfallen snö som ger en spöklik kontrast till sin omgivning. Sorgen kan kännas överallt, precis som kylan.

I Sorgens stora kala avskalade salar ekar varje ljud. Väggar och tak är av sten och här och var finns statyer av väsen som poserar förvridna i plåga och vanmakt. Här och var finns sprickor och på sina ställen saknas sektioner av väggar. Här och var finns enskilda bord eller stolar, som står liksom utlämnade till sitt öde. Inte sällan är de sprukna eller delvis söndriga. Vindens klagan är det enda som egentligen hörs, men annars råder en öronbedövande tystnad.

Tronsalen i Sorgens Hus är ett ställe av djupa skuggor. I dess mitt brinner en blå eld, men den sprider ingen värme och dess ljus tjänar endast att visa var skuggorna börjar. På Tårarnas tron sitter Överhuvudet Dolomorthis av Sorgens Hus och hans kalla blick är det få som kan möta. De som har gjort det pryder orörliga de dystra korridorerna tills Kungen av Sorg bestämmer annorlunda.

Trots att Sorgens Hus verkar tomt, är detta långt från sanningen. Det finns väsen överallt, men de syns inte öppet. Rödtoppar, högborna, slaugher, ettiner och selkier trivs i skuggor och dolda utrymmen. Tuntom salarna finns istäckta berg från vilka floder av gnistrande vatten rinner. Väsendena vet att inte föra ljud, eftersom de till vilket pris som helst vill undvika att Kungens blick riktas mot dem.

Sorgens Hus genomsyras av känslan av just sorg. Det är en sorg som grundar sig i saknad. I Sorgens hus framhävs det som inte finns. Tomhet och tystnad ges utrymme. Här skalas allt extra av och lämnar den innersta kärnan i sin egen enkelhet och skönhet kvar att beskåda. Det är en spartansk och solid tillvaro som aldrig backar från den nakna sanningen hurudan den än är. Snön täcker allt det som är oväsentligt under en ren vit matta. Paradoxen i Huset är att trots att det tar bort från det som varit mycket och sörjer det som försvinner, kommer det som återstår att vara mera. Dock kan det aldrig uppskattas, eftersom sorgen är tyngre.

Ordningens Hus

I Ordningens Hus är allting ordnat på det mest effektiva och redliga sätt som finns. Allting har en plats och en funktion. Väsen och magi rör sig med ett mål och en uppgift, vilka de också utför på det ändamålsenligaste sättet. Känslan av tillit och plikt och tradition är förhärskande.

Ordningens högborg är i själva verket en stad med höga hus i sten och glas. Alla vinklar är raka och symmetriska former i kontrollerade och ändamålsenliga former är allt som kan ses. Varje byggnad, konstruktion och magisk beståndsdel är gjord för ett syfte och tjänar endast det syftet och ingenting annat. Byggnaderna är gråa, liksom det mesta annat. Däremellan kan synas propert välklädda väsen röra sig med bestämda steg, bärandes portföljer och talandes i head-set påväg till något möte eller viktig händelse någon annanstans i högborgen.

I den högsta byggnaden längst upp i översta våningen sitter Miss Xandravalya i sin svarta läderfotölj och tittar ut över sitt rike. Undersåtarnas liv och mening kan ändras vid minsta välmanikyrerade fingerrörelse från henne. Allt som händer i denna högborg sker enligt hennes generalplan. Och allt som inte följer den skall obönhörligen undanröjas.

De väsen som befolkar Ordningens hus är vanligen sådana som finner ordning och effektivitet tilltalande. Byrokrati och regler dikterar allt. Den överlägset största delen av alla högborna står att finna här, men också bjuggas, ettiner och slaugher. Allihopa är klädda i kostymlikande skapelser, och etiquett är en frågan om liv och död.

I sin effektivitet finns det ingenting i Ordningens hus som inte kan offras ifall det visar sig ineffektivt. Det betyder dock också att känslor och sådans som saknar funktion offras för sådant som har funktion och mening. Samtidigt i sin effektivitet skapas fler och fler regler. Varje aspekt av allting kartläggs och regleras. Slutligen blir allt så reglerat att effektiviteten lider av pappersarbetet. Då kommer det att ske en avkortning, men också den processen är tidskrävande. I denna ordning kommer allt gammalt att drivas till sin effektiva spets. Samtidigt sker det heller inga egentliga framsteg, utan det gamla cementeras och blir bestående. Det som inte följer ordningen skall kväsas. Paradoxen i Huset är att trots att effektivitet och ordning eftersträvas i allt, så kommer denna ordning att falla tillbaka på sig själv förr eller senare. Dessutom kommer det ny ordning till och denna skall överlappas på den gamla. Resultatet av det hela är oordning.

Förändringens Hus

I Förändringens Hus ekar hammarslagen och explosioner, ljudet av slipklingor och stämjärn hörs alltid däremellan. Känslan av skapande, experimentiella försök och omtänkande är förhärskande. Ansamlande kunskap, vad än det gäller, utvärderas, undersöks och hårdtestas. Magi och maskinkraft, samhälle och tradition. Ingenting är heligt, allt kan förbättras eller framförallt: förändras.

Förändringens högborg är som ett lapptäcke av olika stilar, idéer och utföranden. Det är nära nog omöjligt att se exakt var en sektion börjar och en annan slutar. Byggnadsställningar och halvfärdiga konstruktioner finns överallt. Ett torn nyss blivit uppfört kan rivas ner eller byggas om straxt därpå. Emellanåt händer det att en synnerligen kraftig explosion krossar delar av högborgen, men det är nästan omedelbart något väsen där och reparerar straxt därpå.

Någonstans i denna högborg håller Morskikäftskji hov, även om ingen egentligen vet var. De flesta av väsendena i högborgen har dessutom ingen aning hur Förste-Överingengör-Högste-Bannare-och-Allmänt-Storfräsar-Konungsskap-Och-Annat-Som-Inte-Kan-Sägas-Ifall-Jag-Blir-Huvudet-Kortare-För-Det, ser ut. Det är dock klart från början att ingen kan svära såsom Överherren av Förändringens Hus. Resten av hans tid går antagligen åt kreativt och våldsamt avråda alla undersåtar som någonsin tänkt tanken på att Huset borde styras på ett annat, nytt och intressantare sätt, från att vilja fullfölja dessa planer.

De väsen som håller till i Förändringens Hus är Knackare, Bjuggas och Pookas. Men Förändringens Hus är öppet för alla och gör ingen skillnad mellan natur. Alla bidrar till förändringen på sitt sätt. Det är lätt att se på ett väsen som är starkt knutet till Huset genom att se på kläderna och det allmänna utseendet. Oftast finns det sot och brännfläckar, kläderna är lappade och slitna, och möjligen finns det verktyg och föremål hängande lite här och där, vilka inte verkar ha någon logisk användning i någon form.

Trots att förändring sker ständigt i Huset, är det mycket sällan så att den leder till något bestående. Det är mycket vanligt att en pågående konstruktion rivs ner av en annan innan den hunnit bli klar, eftersom råvarorna behövdes annanstans. Ett socialt experiment underminerar ett fungerande system och eftersom det finns två sätt att göra det hela på, måste genast ett tredje hittas som inte liknar någon av de tidigare två. Och sedan var det explusioner, imponerande stora bränder och artificiella skapelser som löper amok. Det finns litet som heter sed eller hyfs, varför det kan vara svårt att komma sams med väsen av detta Hus. Paradoxen är att Förändringens Hus är ett av de konservativaste i Fae, eftersom utvecklingen sällan för framåt. Det som byggs upp raseras i förändringens namn före det blivit klart, varför ingen förändring egentligen sker. Bara en massa explosioner.

 

MAKTENS FÄLT

I de centrala delarna av landet ligger gröna böljande kullar. Detta område kallas maktens fält, eftersom det är här som den regerande makten i Fae är samlad. I stora slott på fälten huserar hoven. Och i det största av dem sitter Fursten.

Kampen om makten kallas Rosendansen. I den kämpar Furstarna tillsammans med sina hov om makten. Den starkaste Fursten griper tag om Maktens spira, och tar titeln av Storfurste av Fae. De andra Furstarna drar sig tillbaka till sina egna slott för att där bida sin tid och planera för kommande strider.

Storfurstens makt sträcker sig över Fae och ända till människornas värld. Det enda ställe där Storfurstens makt inte sträcker sig är in i Husen. Ett bestående avtal existerar mellan Storfursten och Husens fyra Överherrar. Maktens Spira är själva kärnan i det avtalet och även källan till Storfurstens ämbete. Husen understöder Storfursten och i gengäld respekterar han deras självstyre. En framgångsrik Storfurste behöver alla fyra Husens understöd och respekt, annars blir hans/hennes/dess regeringstid kort.

En nybliven Storfurste ser först till att ordna sina anhängare från den gågna kampen till ett hov. De som tjänat Storfursten mest troget får högre poster och så vidare. Med Maktens spira dubbar Storfursten dem, och med ämbetet de får följer krafter, men också ansvar.

Nedan en skiss över hur Storfurstens hov ser ut:

Fae hov

Hovets maktstruktur

Rådgivaren är Furstens högra hand. Rådgivaren kompletterar Storfursten till natur och visdom och viskar i Storfurstens öron om vad rådgivaren fått reda på genom sina anhängare och spioner. Det är rådgivarens roll att alltid ha ett svar på alla svårigheter som kan tänkas komma emot.

Skarprättaren är Storfurstens rättsskipare. Skarprättaren upprätthåller Faes lagar och verkställer Storfurstens order till punkt och pricka. Beroende på Skarprättarens natur, visdom och personlighet, kan denne också verka på eget bevåg, då i alla Fae-väsens bästa intresse. På plats och ställe är Storfurstens skarprättare åklagare, domare och bödel hoprullat i ett farligt paket. Det är vanligt att Ettiner blir Skarprättare.

Knektarna är fyra till antalet. En för varje årstid. De är Furstens förkämpar och (oftast) respekterade i hela landet. Vanligen är knektarna utsedda enligt Husen de kommit från, så att Glädjens Hus står för sommar, Sorgens för vinter, Förändringens för vår och Ordningens för hösten. Furstarna korsar ofta häcken för att bege sig ut i människornas värld. Där övervakar de att årstiderna har sig gilla gång. De återvänder till Fae endast för särskilt viktiga händelser, även om det bär dem emot. Under sig har Knektarna Storfurstens undersåtar, och dessa skickas för att sköta mindre uppdrag. Knektarna kan inte vara på alla ställen samtidigt.

Hovnarren är den ende i hovet som kan säga vad som helst och komma undan med det. Narren står för underhållning och glimtar av visdom här och var bland all galenskap. Det är inte sällan pookas som blir Hovnarrar.

Stallmästaren är den som sköter om slottet och knektarnas riddjur. Faktum är att stallmästaren är en av de mest insatta i vad som pågår i hovet, eftersom denne ser alla spår av allt som hänt. Det är sällan stallmästaren rör sig utanför slottet. När det väl sker brukar det betyda att Fursten är på stridshumör och slottet börjar tömmas. Till följd av det har stallmästaren inget att göra i slottet.

Undersåtarna är resten av hovets medlemmar. De kan ha högar med titlar och sätt att rangordna sig sinsemellan, men i slutet lyder de under knektarna, rådgivaren, skarprättaren och naturligtvis Fursten.

 

HÄCKEN

Runt hela Fae sträcker sig Häcken. Den utgör gräns för Fae gentemot människornas värld. Häcken är ett "levande väsen" av tät grönska och kan se annorlunda ut på olika håll i Fae, men det är alltid en och samma entitet det är frågan om.

Samtidigt som häcken är en gräns för Fae, utgör den också ett skydd mot den mänskliga världen. Häcken släpper endast genom de som har Fae-blod i sig. Alla andra går vilse eller finner sig komma ut på samma sida av häcken som de gick in. Dessutom är Häcken i sig själv farlig. Dess grönska är levande och kan lätt nedkämpa också ett starkare väsen ifall den vredgats eller blivit beordrad av Storfursten.

I Fae är det lätt att hitta häcken. Det är bara att färdas tillräckligt långt i någon riktning så kommer den emot förr eller senare. I människornas värld kan dock häcken dyka upp som en del av naturen. Att gå in i den då betyder att man beträder ingenmansland. Men den kan försvinna lika fort som den dök upp. Ett äkta väsen med fae-blod kan alltid hitta häcken i människornas värld genom att bege sig ut i naturen, långt från allt vad järn och betong heter, till ett ställe där skogen är gammal. För icke-väsen är det nära nog omöjligt att hitta någonting alls.


» Tillbaka till Monstrumtexterna