Varulvar

Bakgrund:

Varulven har existerat på denna jord i flere millenier, lika långt tillbaka som människans minne sträcker sig. Deras exakta ursprung och uppkomst må ha glömts med tiden men många teorier och legender lever kvar som kanske kan ge oss en uppfattning om hur och när varulven har kommit till. Exempel på dessa legender är bl.a. om Roms grundare; Romulus och Remus, som är en version, medan en andra gamla sagor om stammar av indianer i Nord- och Sydamerika har sagts kunna ta sig an vargens utseende och kropp. Över hela världen finns det berättelser om ulvar, vargmänniskor och folk som ylar när fullmånen kommer fram.

Varulvar känner själva inte till sin ursprung, men det finns tre teorier om varulvars uppkomst; vidareutvecklad från vargar på samma sätt som människor utvecklats från apor, eller också magi som förenat varg och människa till något som är bättre än båda, eller sist och slutligen en mutation av en gen vilket gjort en släkt varulvslika. Denna släkt är upphovet till alla varulvar.

En intressant fakta är arter av varulvar. Varulvarna själva känner tre; den svarta varulven (som också är den överlägset vanligaste och största), den röda varulven (en slankare form av varulv med rödaktig päls, vanligare i Afrika och Sydamerika), samt den vita varulven (troligen utrotad. Höll sig till bergskedjor i områden där snön låg största delen av året. Många varulvar anser att den vita varulven aldrig existerat). Hur detta passar in i varulvarnas evolution är sedan en annan fråga.

Idag så anser man att det inte finns någonting sådant som varulvar. Man bortförklarar det med medicinska termer och psykiska sjukdomar. I Frankrike har det funnits dokumenterade fall om lycanthropi. Under 1760-talet sades det finnas en varulv, som fick öknamnet "Besten från Gévaudan", som härjade på trakten kring en by på Franska landsbyggden. Raportter om varulvasattacker har raportterats så sent som 1954. Men har dessa varit äkta, eller är de bara påhittade? Finns varulvar på riktigt? Jo, de finns.

De är rovdjur och jägare som skyddar sin omgivning och beskyddar sina revir. De existerar över hela jorden i större och mindre flockar. Beroende på flockens storlek så kan deras revir också variera i storlek. Så vad är det som gör varulvarna så farliga, och vad i de gamla berättelserna är sant om varulvar?

Styrkor:

Varulvarnas främsta fördelar är deras fysiska styrka och deras rörelsesnabbhet. De tål också väldigt mycket stryk och sår och skador läks väldigt snabbt. Detta kommer som en följd av att deras ämnesomsättning och därmed regenereringsförmåga är tredubbelt snabbare än hos människor. Varulvarnas sylvassa klor och tänder utnyttjas hejdlöst i strid med fiender för att riva och lita sönder kött och ben. Klorna utnyttjas också vid klättring, vilket varulvarna gör väl. Spänst och balans gör att de kan röra sig utan rädsla på höga ställen. Faktum är att de gillar höjder. Utöver dessa egenskaper har de ett skärpta lukt- och hörselsinnen. Synen är dock något sämre hos dem, men inte så pass svag att den skulle utgöra någon nackdel.

Varulvens kraft kommer från den inre besten. Och besten måste komma ut med jämna mellanrum, annars blir den rastlös. Och det finns få saker som är värre än en rastlös varulv. En skadad varulv kanske. En dödsskadad varulv förlorar vanligen sig själv till sitt inre raseri. Fördubbling i styrka och feriositet markerar vanligen den sista tiden, just innan krafterna för evigt tar slut vill säga. En död varulv kommer att återgå till mänsklig gestalt. Således lämnar det inga övernaturliga spår efter varulvar. Den mänskliga världen vet heller inte hur man skall läsa blodet för att märka abnormaliteterna.

Hos varulvarna finns slutligen ett slags sjätte sinne för andra varelser. Det har dels att göra med deras överkänsliga luktsinne. Dels har det att göra med närheten och den djupa förståelsen för naturen och dess varelser, vilket gör att allt som är övernaturligt sticker ut. När varulvarna kombinerar detta bildas ett sjätte sinne. Det fungerar också när det kommer till onaturliga händelser och situationer. Varulvar kan inte lukta sig till bakhåll, men de känner på sig när något är fel. Också magi har en lukt. Liksom immateriella varelser som spöken.

Svagheter:

Varulvar är, enligt sägner och legender, extremt motagliga för silver, och reager häftigt vid beröring med silver. Dessa legender är dessvärre fullständigt sanna. Ännu värre är det ifall varulven blir skadad av ett silvervapen eller en silver kula. Silvret reagerar starkt med varelsen och det är som om det fick varulvens kropp i uppror. Förutom en allkonsumerande smärta, nollställer det dessutom alla krafter och det mesta av regenerationsförmågan. Varulvar i kontakt med silver blir svaga som spädbarn.

Andra saker som varulvar skyr är eld. Denna rädsla delar de med andra "vilda" djur. Speciellt i sin varulvsform är detta påtagligt. En varulv i mänsklig form (och i fulll kontroll över sig själv) kan däremot exempelvis göra eld i en kamin eller röka. Rädslan mot elden är ständigt närvarande, men den blir inte överskuggande.

Varulvar är däremot inte känsliga mot sjukdom eller gifter. Deras fysiologi är så pass stark att det är få saker som biter på dem. Ej heller egentligen kyla eller hetta, annat än extrema förhållanden.

Varulvars krafter:

  • Accelererad läkningsförmåga
  • Övernaturlig konstitution
  • Övernaturlig styrka
  • Övernaturlig hastighet
  • Sjätte sinne för onaturligheter
  • Förmåga att skönja immateriella varelser
  • Varulvsklor
  • Luktsinne

Natur:

Varulven är en naturlig del av världen och har varit det i flere millenier. Det har också gjort att varulvar är väldigt nära med naturen och är måna om att upprättahålla en viss balans i naturen och sin omgivning. Endast om det finns någonting som starkt hotar varulvarnas existens, eller den omgivning som de befinner sig som de väljer att agera.

Varulvarna har starka instinkter, men till skillnad från vad populärkultur ger, så kan de flesta varulvar kontrollera sig själv och förbli civiliserade också i vargform. De kan vanligen byta form när de så önskar, oberoende av tid på dagen, men en viss månfas gör att de måste alltid måste byta form. Det är fullmånen. Vid fullmånen måste varulven få vara i sin varg form och det finns sällan någonting som kan hindra dem från att byta form när det är fullmåne. Skulle de bli nekade detta så kan det hända att varulven skulle bli galen av det.

Varulvsgenen kan nedärvas genetiskt via modern eller fadern. Barn kan avlas med vanliga män och kvinnor, och barnen kommer att endera bli vanliga människor, eller också varulvar. Varulvsbarnen föds med full huvudbehåring. Under sin tidiga utveckling kommer de mycket fort att kunna stå, röra sig och äta självständigt, samt visa på en hälsosam lekfullhet. Under ungdomen kommer varulvsbarn ofta växa snabbare än sina jämnåriga. De blir därför goda atleter allt som oftast. De kan också att bli aggressivt farliga när ilskan riktigt slår in, eftersom de inte kan kontrollera det.

Den största förändringen kommer kring tonåren omkring puberteten. Då kommer varulvs naturen att bryta fram första gången. Varulven kommer då att överväldigas av känslor och instinkter och blir tillfälligt blindgalen. Varulvsfäder ser då till att hålla sin avkomma under strikt kontroll under denna tid, men ifall så inte sker, så blir det lätt till ett sådant blodbad som populärkulturen gärna hänvisar till. Detta är också en av de farligaste tiderna när det kommer till att avslöja varulvarna för offentligheten. Därför är varulvarna måna om att hitta unga varulvsavkommor innan de blir könsmogna.

Samhälle och territorium:

Den naturliga existensen för varulvarna är att leva i flock. Det ligger djupt rotat i deras instinkt. Ifall flocken lever ute i naturen eller i en mera urban miljö har ingen betydelse. Det väsentliga är att territoriet omfattar tillräckliga landytor och resurser för att flocken skall överleva och frodas. Dessutom behöver det finnas tillgång till ställen där varulvarna kan byta till full varulvsform alltid vid fullmåne, utan att bli upptäckta. När någonting ovälkommet kommer in på territoriet, såsom övernaturligheter eller icke-flockmedlemmar, sparkar varulvarnas sjätte sinne in och de blir aggressiva tills dess de lyckats driva ut det ovälkomna.*

Emellanåt kan det hända att varulvar lämnar flocken. Speciellt vanligt är detta när det kommer till unga varulvshanar som är alpha-hanens avkomma. Sådana hannar kommer att ge sig ut och söka sin plats i en annan flock, eller söka att grunda en egen. Men även varulvar som visat illojalitet mot flocken eller som trotsat alpha-hannen kan bli utvisade. Ifall de visar sig på flockens territorium efter detta kommer flocken att döda dem genast.

Enskilda varulvar som lever för sig själv klarar sig vanligen bäst ute i naturen, långt bort från allt vad människor och andra varulvar heter. De kallas av varulvarna själva för "skabbpälsar" och är rena eremiter. Eftersom de inte har någon kontakt med andra levande varelser än dom de jagar, kommer de vanligen att utveckla ett särdeles eget beteende, samt glömmer fort hur man uppför sig civiliserat.

Alla medlemmar i en flock lyder under sin alfa-hane. Hierarki är någonting livsviktigt i flocken, och det är en ständigt pågående kamp. Flockens storlek beror direkt på alfa-hanens kraft och dominans över sina flockmedlemmar. Ifall en svagare alfa-hane tar över efter den gamla, kan det mycket väl hända att han endera blir fort avsatt, eller också att flocken splittras i mindre flockar. Mer om flockmentalitet finns att läsa HÄR.

Relationer till andra omänskliga varelser:

- Vampyrer är varulvarnas uråldriga fiender. Över historiens lopp har de alltid varit på skilda sidor och gjort det mesta för att skada varandra direkt eller indirekt. De är ansvariga för den demoniska bild som människorna har av de båda raserna. Vad denna aversion mot varandra beror på är det just ingen vampyr eller varulv idag som vet, men det finns för mycket historia av fejder dessa emellan, för att det någonsin skall bli någon fred. En varulv som känner vittringen av en vampyr kommer att känna raseriet stiga inom sig. Konfrontationer leder sågott som alltid till blodspilla.

- Varulvar har ett sjätte sinne när det kommer till immateriella varelser, och detta sinne gör det möjligt för dem att skönja de spöken. Vanligen kommer spöket att lämna varulvarna ifred eftersom de båda vet att de inte kan skada varandra. Faktum är att det mycket väl kan hända att varulvar och spöken samexisterar. Detta såtillvida inte varulven är ansvarig för spökets tillkomst.

- Fae-väsen och varulvar brukar inte umgås så mycket, men det händer sig alltid mellan varven eftersom båda står naturen väldigt nära. Fae och varulvar har vanligen ingenting emot varandra, även om det har hänt att fae-väsen utnyttjat varulvarnas styrka till sin fördel. Varulvar vet dock bättre än att låta sig hakas in i fae-väsendenas intrigerande och nät av tjänster och löften.

- Gengångare är något som varulvarna avskyr. De är inte överdrivet rädda, men är mycket medveten om hur mycket det krävs för att stoppa en gengångare och hur starka gengångare kan vara när de kommer i stora grupper. Gengångare tycker (föga överraskande) ingenting speciellt om varulvarna.

- Magiker försöker oftast nyttja sig av varulvarnas styrka. Således är magiker inte uppskattade bland varulvar, men det har hänt att varulvar och magiker har kunnat samexistera under vissa omständigheter. Detta är dock väldigt ovanligt.

 

* Det bör dock nämnas att allt övernaturligt inte är ovälkommet. Vissa varelser kan varulvarna nog samexistera med, eftersom de inte ser dem som någon konkurrens eller fara.


» Tillbaka till Monstrumtexterna