Stämningstexter

Dikt

Gammalt och gömt
Något av många glömt
Till intet dömt

Krafter och makt
Kring ditt liv slå vakt
Samla ditt hopp
Samla din tro

Vakna upp, se sanningen
Härda din själ
Ta dig i akt
Försök att göra väl

Mot tand, mot sinne
Mot hand, mot minne
Mot allt skall du kämpa
Mot mörkret skall du bära vittne

Ljud i natten

Snön knarrade under hans fotsteg. Skogen låg mörk, och för stunden tyst omkring honom, med endast månen och de avlägsna stjärnorna som hjälp och ljus.

Hans andning var snabb, men hans puls var snabbare. Oron över vad som fanns där ute gjorde honom nervös, rentav rädd. Rädd för att möta vad det än var som fanns där ute.

Varför skulle han alltid vara så nyfiken? Han hade lugnt suttit och sett på kvällsnyheterna. De varnade för en storm som var på kommande. Plötsligt hade han hört ljud från skogen. Han hade stigit upp och tittat ut genom fönstret. Ingenting. Han skulle just sätta sig igen när det hördes ett ylande. Med det så gick han ut på gården för att se sig omkring. Åter en gång hördes ett ljud från skogen. Denna gång lät det som röster, men vem skulle någon befinna sig ute denna tid på natten i en mörk skog? Han övervägde en stund om han borde gå in tillbaka, men hans nyfikenhet vann till sist. Försiktigt började han gå in i skogen.

När han kommit in i skogen en bit så tyckte han sig se en enorm hund eller kanske en stor varg som rörde sig en bit längre bort. Den hade fått syn på honom och försökt anfalla honom. Han visste inte hur, men han hade lyckats undvika bestens anfall. Vad än det hade varit så var nu borta och skogen låg tyst omkring honom. Nu var det bara att försöka ta sig tillbaka till värmen och tryggheten av sin stuga...

Ett par steg senare och han tyckte sig se ljuset från vardagsrumsfönstret lysa mellan träden. I samma sekund hördes ett ylande längre bort och det var inte bara ETT ylande. Det var FLERA! Skräcken grep åter tag i honom och han började springa. Varje del av honom skrek efter att få komma undan och att få fortsätta att leva.

Han kunde känna och höra, snarare än se, att någonting nu var efter honom, någonting stort som höll på att komma ikapp honom. Grenar knäcktes bakom honom och morranden hördes men han fortsatte att springa. Flämtande kämpade han vidare den sista biten genom den månbeklädda skogen mot sitt hem.

Trots att han inte var en religiös man så bad han en desperat bön om att få överleva detta. När han väl kom ut ur skogen och in på sin egen gårdsplan slängde han en snabb blick över axeln och blev oerhört lättad av att se att ingenting längre jagade honom. Han vände blicken tillbaka mot sitt hus. Han hade knappt tagit två steg innan han åter stannade upp. Han hade fått syn på någonting.

En man stod helt lugnt och lutade sig mot hans dörr. Mannen såg lite schabbig och sliten ut, men det var någonting väldigt bekant med honom. Men vad? Vem var han? Vad gjorde han där på hans veranda? Åter en gång vann hans nyfikenhet över honom och han gick lite närmare främlingen.

"Vem är du och vad gör du på min gård?!"

Främlingen såg upp på mannen och när deras blickar möttes visste han vem främlingen var... men det kunde inte vara möjligt... han var ju död... Eller var han?

"Jag tänkte komma på middag... far."

"Martin?! Är det verkligen du?!"

Men innan något svar hann ges så hördes åter morranden från skogen. I nästa sekund var mannen på verandan försvunnen och tre högljudda ylanden hördes från skogen. Ett par sekunder senare var allting åter tyst på gården.

Han visste inte hur länge han stod där. Det var först när snön började falla och vinden började blåsa som han insåg att han befann sig ute på gården. Månen och stjärnorna var nu borta. En storm var på väg.

Mirrors dikt

Dikten skriven av Sandra Holmqvist till Kapitel V

Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som galnast i landet är?

En man i svart med tanke så tung,
sinnet gammalt, kroppen ung.
Till hans ögon ingen glädje når,
det är alltid vinter, aldrig vår.

Spegel, spegel på väggen där,
säg vem är flickan som hatten bär?

En skrattande älva, så vild och fri,
hon omges av vanvett, av hysteri.

Så säg mig, spegel, i din reflektion,
ser du mani, ser du depression?

Även i Fae det för mycket kan bli,
när det i samma väsen bor sorg och mani.
Här; en och en gör endast en,
när en är en halv och två halvor är en.

Spegel, spegel på väggen där,
säg nu vem som galnast i landet är!

Mirror, Mirror, on the wall,
I am the maddest of them all...

Foto