Witness - Gångna händelser, kapitel 1

Det första som de kidnappade märkte när de vaknade upp från sin chloroforminducerade sömn, var hur deras händer blivit sammantejpade. De satt på stolar kring ett bord och på bordet brann ljus och kvastar av växter låg mellan lågorna.

En mansfigur, mörbultad och helt klart ur mental balans kom in till dem och förklarade att det inte skulle ta länge till nu. Bara de deltog i denna uppkommande seans skulle det nog gå bra för dem. De satt för övrigt i en stor bondstuga i Vörå. Och den hade kommit för att kalla på tant Sofie. Efter diverse tråkigheter och bullrande var det också det som gjordes, lett av Emil Gunnar Falk, kidnapparen.

Detta var första gången de hörde av sången: Tant Sofies sång. Det som sjöngs berättade inte mycket för åhörarna, men det fanns en som lyssnade mer uppmärksamt än någon annan, och när den entiteten vaknade ändrades verkligheten genom ett våldsamt rop när den ilskna anden rasade fram genom rummet. Och föremålet för dess vrede var Falk, som med ett hot mot hans liv dunkades upprepade gånger i väggen. När detta inte ville hindra Falk från att försöka igen, kunde de övriga kring bordet se hur den arga vålnaden framträdde och tog Emil Gunnar Falk om strupen. Ett knakande senare var Falks kvalfyllda liv till ända. Han föll död till golvet och vålnaden upplöstes i tomma intet. I luften lämnades hotet: sök ej tant Sofie. VIK HÄDAN!

Men tant Sofie och den arga vålnaden var inte de enda spökena i detta hus. Andra medlemmar av hushållet dröjde nämligen också kvar, och de började viska och påverka de levande. Alla sökte de något, ett föremål från deras tidigare leverne. Likaså började man även hitta konstiga svartaktiga ben, som omöjligen kunde vara mänskliga. Måhända hade det även förblivit ett mysterium, ifall inte Falks ande och tant Sofie manifesterat sig och förtäljt att detta var vätteben. Magin i dem var nog att fördriva vålnaden.

Under sökandet efter de föremål och de ben som saknades, fick de levande och de döda känna den arga vålnadens ilska och krafter. Speciellt rasande tycktes vålnaden bli när tant Sofie började sjunga. Vara som de vill lyckades de levande slutligen samla på sig allt de behövde. Detta trots att många av dem emellanåt fick black out-ögonblick och sedan fick berättat för sig att de gjort saker som de verkligen inte kunde komma ihåg. Det verkade dock inte överkomma deras vilja att motstå den rasande vålnaden, och det gjorde de också med framgång med hjälp av vättebenen. De stängde in vålnaden i ett hörn. Ett tag.

Därefter hade tant Sofie meddelat åt dem att de skulle ta nyckeln till hennes kammare och öppna den. Där fann de hur en cirkel hade blivit uppritad i rummets mitt. I denna cirkel la de alla de döda spökenas tillhörigheter och samlades medan tant Sofie började sjunga igen, för att bryta förbannelsen över huset och släppa ut alla i frihet. Men åter en gång avbröts sången av den ilskna vålnaden. Den hade lyckats slita sig loss från vättebeneförseglingen och stod nu bland dem. Den manifesterade sig men verkade för utmattad för att kunna göra någonting mer än så. Den sa att den var Leivtaser Helfostre, smed och följare av Thors lära. Vålnaden hävdade att tant Sofie var en kona, och att ifall de gjorde som hon bjöd skulle ondska och olycka befalla dem. Tant Sofie höll naturligtvis inte med om detta och bad de andra att inte lyssna till Leivtasers lögner.

Det gjorde man heller inte, varken levande eller döda. Man lät tant Sofie sjunga och därefter såg man hur tant Sofies medaljong lyftes av spöket och lades över Sara "Nova" Siréns hals. Strax därpå fick Nova en konstig blick och ledde sällskapet mot ytterdörren nere på första våningen. Kvar låg Leivtasers hammare i cirkeln. Jonas Laakso försökte ta den, men hörde det yppas högt av Leivtaser att "ingen ond skall röra hammaren". Leivtaser hade pekat mot Meya Carlsen att hon skulle vara den som lyfte hammaren, men så kom inte att ske. Istället var det Benjamin Palm som lyfte den. Och med den gick han ner till nedre våningen. Med en smäll föll hammaren på ytterdörren och kraften i huset rämnade tillfälligt för att släppa ut de levande.

Men de levande var också de enda som kom ut ur huset den natten. Ty tant Sofie var inte den hon utgett sig för att vara.


» Tillbaka till Witnesstexterna